LitteraturMagazinets recension
av Utvalda dagar, Walt Whitman
En mindre putsad Walt Whitman
Poeten Walt Whitman är en av de största inom amerikansk litteraturhistoria. Nu kommer "Utvalda dagar", ett självbiografiskt verk i översättning av Gunnar Harding. Jesper Nordström har läst.
Som svartklädd glåmig ständigt kaffepimplande gymnasist i nopprig svart uff-kavaj lästes det poesi från miljöer med febrigt grönskimrande gaslampor, skymning, blå timmen, opiumhålor med lättfotade damer. Det vill säga rakt av kliché. Det Baudelairska landskapet som poetisk stereotyp har letat sig långt in i högspända unga mäns skämskuddedagböcker och det är som om det fortfarande ligger kvar hos lekmannen en fördom att poesi måste vara dyster, till skillnad från prosan som inte automatiskt förväntas vara djup.
Så kommer då odrägliga jag-upphöjande Walt Whitman och gör ett alexanderhugg och frigör sig från allt europeiskt blått disigt slagg och liksom uppfinner poesin på nytt i sin expansivt bullriga stil, som tydligast i hans debut "Leaves of Grass", den 1800-talspublikation som de flesta är ense om utgör det första genuint amerikanska poetiska verket.
Ett ord som ofta kopplats till det är "katalogpoesi" och det är ett väldigt staplande av bilder som inte alltid leder till mer pregnant täta bilder.
Själv betraktar jag det som allvarligt talat ganska babbligt och fäktande runt omkring sig, och Whitmans prestation är i mina ögon att han sätter en ny ton, visar vad som är möjligt att göra, medan hans litterära lärjungar såsom Carl Sandburg och William Carlos Williams förfinar det hela och satsar på mer fokus och detaljskärpa.
Så om nu en sådan här ganska hoppig och associativ diktare ger ut en genreöverskridande bok, vad blir då resultatet? Just på grund av att "Utvalda dagar" inte presenteras under en viss flagg, blir läsningen mer frisk och direkt, det helas charm ligger på samma nivå som om ett brusigt rullband med John Lennons sporadiska gitarrklinkande getts ut postumt, det är helt enkelt en direktare mindre putsad Whitman som framträder (inte för att han var så särskilt polerad från första början i och för sig).
Att läsa honom har alltid varit mer som att få bläddra igenom ett anonymt sepiafärgat familjealbum än avlocka en enskild målning sina betydelser och uppgifter, och det dokumentära värdet är stort. Det är lätt att se USA som de verkliga storstädernas hemland, och därför är skildringarna av ett närmast lantligt småskaligt Queens och Brooklyn historiskt givande.
Whitman är – antydde jag – de stora panoramats diktare, och det är som han vore den tidens överivrige instagrammare. Och trots hans självproklamerade socialism får jag den lustiga bilden av att han snarare är en diktande Zeb Maccahan, som för all del är en hedersknyffel som står på de svagas sida, men när det riskerar att bli för intimt och såsigt drar vidare till något nytt.
Den ensamme vandraren genom ett anonymt landskap att utforska, och gud vet om han ändå inte har ett släktskap med Baudelaires blick här, svepande längs boulevarderna, fyllda av folkmassor att dikta om, men i någon bemärkelse heller inte bry sig djupare om.
Paris eller präriens som oändligt rum att dokumentera, den manliga distanserade blicken för att tala i moderna termer sammanfattningsvis.
Mottagen: 26 maj 2016
Anmäl textfel
