LitteraturMagazinets recension av Om konsten att flyga - Säkerhetsinstruktioner, Wiveka Wachtmeister
Småskaligt och finstilt om flygrädsla
Konstnären Wiveka Wachtmeister tycker om att resa, men inte att flyga. Hennes debutbok handlar om att hantera sin rädsla, och om konsten som terapi.
Vad ska man göra av sin flygrädsla? Konstnären Wiveka Wachtmeister försöker bemästra den genom att teckna och brodera under resan. Teckningarna delar hon med sig av i boken "Om konsten att flyga, Säkerhetsinstruktioner" tillsammans med egna anteckningar och texter som hon bjudit in andra att skriva. Det är nära verkligheten, opretentiöst och lekfullt.
Jag är bekant med Wiveka sedan mina barn hyrde en studio av henne när de studerade i Paris. En gång berättade hon att hon börjat ett projekt med simbassänger. Det lät stort och märkvärdigt. Men när vi inbjöds att komma med till hennes ateljé fick vi se att bassängerna var lock från äggkartonger. Där simmade människor i raka rader. Småskaligt är Wivekas konstnärsskap, och finstilt.
I "Om konsten att flyga" har hon målat en flygvärdinna som pratar in sina säkerhetsinstruktioner i ett stort moln. Skriften är pytteliten och är väl knappt tänkt att läsas. Över nästan lika svårlästa handskrivna dagbokssidor har Wiveka lagt in kartor. Hon är auktoriserad guide i Paris men tar också med oss till Stockholm, där hon bor periodvis, och till New York och Polynésien.
Flygrädslan manifesterar sig främst i de många återgivna bilderna av flygvärdinnor och de instruktioner man hittar i sätet framför sig. Att man hänger sig fast vid sådant är ett tecken på att man har svårt att släppa oron över vad som eventuellt kan hända. De texter som interfolieras bekräftar kontrollbehovet. Men i "Konsten att flyga" kan man också se dessa upprepningar som ett försök att besvärja nervositeten.
Det går att följa Wivekas exempel, att flyga mycket fast man är rädd. Hon flyger till och med långt, till Polynésien. Där ska jag erkänna att jag nog är lite begränsad. Hur skulle jag orka med all oro under många timmar? Kanske är det just det, att man inte orkar. Vid mina flygresor är jag rädd för turbulens. Jag tänker katastroftankar om att det blir värre och värre, och till slut skakar planet sönder. Men har något sådant verkligen hänt? Wiveka målar inte upp katastrofer. Hon håller sig snarare till det rutinmässiga.
Flyga måste jag. Fyra resor är redan inbokade i vår. Hur skulle jag annars få träffa barnbarn som bor ute i Europa? Det kan jag inte avstå från.
Mottagen: 8 januari 2016
Anmäl textfel