LitteraturMagazinets recension
av Hus vid världens ände, Åke Edwardson
Den som följt Erik Winter känner igen sig
Vi trodde att Erik Winter var begravd, eller i alla fall förpassad till Åke Edwardsons backlist. När den tionde boken om poliskommissarien från Göteborg (”Den sista vintern”) kom 2008 var det en utmärkt avslutande roman.
När författaren nu väljer att återuppta sviten om Erik Winter i en elfte bok kunde man trott att det återstod något stort och originellt att berätta om Winter. Så är inte fallet. ”Hus vid världens ände” är en typisk Winter-saga och de som har följt honom känner igen sig.
Efter ett par år i den spanska solen kallar Göteborg på en splittrad Winter. Hans familj vill vara kvar på Costa del Sol där också hans sjuka mor bor sedan många år. Själv känner han att det finns mer att ge och att det är för tidigt att slå sig till ro. Mer eller mindre återställd efter fallet som nästan blev hans död återvänder han till Skånegatans polishus där Halders numera är poliskommissarie. Det första fallet han stöter på är brutala mord på en kvinna och två av hennes barn. Av någon anledning lämnades det tredje, nyfödda, barnet kvar i livet av mördaren. Mannen i familjen har arbetat i Stockholm och kommer hem till en nästan utplånad familj och med misstankar hängande över sig.
Den välskrivna boken om Winter håller som vanligt hög klass. I mitt tycke höjer sig Edwardson över resten av de svenska deckarförfattarna, då han har tillgång till ett språk och ett persongalleri som gör att man läser böckerna av fler anledningar än att bara få veta vem mördaren är. Som vanligt brottas Winter med privata grubblerier samtidigt som han försöker lösa fallet. Hans mor, som länge levt med stor konsumtion av både alkohol och cigaretter, verkar ha nått den sista tiden i sitt liv. Därför blir det ett pendlande mellan Sverige och Spanien och han får mycket tid att fundera över framtiden. Han och Angelas barn växer och börjar rota sig i det nya landet, själv har han svårare att kapa alla band till Göteborg där han har sina minnen och sin karriär.
Edwardson kunde inte låta sin populäre polis vila någon längre tid. Trots att han skrivit andra romaner verkar det bli mer Winter. Förhoppningsvis kan han utveckla berättelserna så att det inte blir allt för mycket slentrian i dem.
”Hus vid världens ände” är ännu en stabil roman men jag ser en risk att Edwardson följer i samma spår som Michael Connelly, vars berättelser om Harry Bosch har tappat i kvalitet för varje bok. Nästa bok skulle bli den tolfte romanen och det vore tråkigt om den blev en dussindeckare.
Mottagen: 24 november 2012
Anmäl textfel
