Recension
av Jag väntar under mossan, Amanda Hellberg
Om det som bara skymtas i ögonvrån
Som vi alla vet, så kan man, om man tränger tillräckligt djupt in i de nordiska sagoskogarna, hitta alla de väsen som man förr i tiden talade tyst om, men som alla då visste fanns i verkligheten. Mylingar, Näcken, Skogsrået, häxor, troll och tomtar. De finns närvarande, bara man vet vart man ska leta och är tillräckligt mottaglig för att känna deras närvaro. Det är den känslan som gör att man ibland känner sig oerhört illa till mods i vissa delar i skogen, att man ibland känner sig iakttagen och till och med kan känna någons närvaro precis bakom axeln, där ögat inte når.
”Jag väntar under mossan” lyfter fram det där som tidigare bara skymtat i ögonvrån i ljuset och det finns en ständig närvaro av något grymt och väntande. När sextonåriga Tilda kommer från England för att hälsa på sin morfar så känner hon det snart i hela kroppen. Det som finns där har funnits i en halv evighet och det vill ha något som hon har, men hon är inte säker på hur och varför. Skräcken blir påtaglig när allt det som borde stanna ute i skogen bara kommer närmare och närmare.
Med lekande lätt penna berättar Amanda Hellberg en saga fylld av uppvaknande, självkännedom och det som kallas oknytt. De övernaturligheter som finns i den svenska kulturhistorien lägger en perfekt bakgrund till hennes berättelse och jag hade gärna sett mer av det mesta. Förhoppningsvis så tycker hon som jag och skriver fler böcker med samma stämning, fylld av Skogsrå, vättar och annat knytt!
Mottagen: 8 oktober 2012
Anmäl textfel
