Recension
av Balladen om Marie Krøyer, Anastassia Arnold
Ny bild av Marie Krøyer Alfvén målas upp
Anastassia Arnolds biografi om Marie Krøyer Alfvén (1967-1940) baserar sig på sju års forskning och publicerades första gången i Danmark 1999.
"Balladen om Marie Krøyer" skriver fram en motsatt bild än den som målats upp tidigare, bland annat av Skagenmuseets chef Knud Voss i ”En kvinna mellan två män”. Där är Marie den som kvävde Søren Krøyers målande och undertryckte hans behov av fest och glamour. En synvinkel som på sin tid delades av danska kulturkretsar, där Marie blev utfryst och baktalad sedan hon lämnat Krøyer för Hugo Alfvén. Hos Arnold är Marie Krøyer konstnären som inte får utrymme att leva ut sin konst. Det handlar inte bara om hennes självtvivel, vemodiga läggning och höga krav på sig själv. När hon som ung konststuderande i Paris förälskar sig i den 18 år äldre berömde målaren Søren Krøyer, är hon knappast beredd att offra sina ideal och ambitioner. Hos konstnärsparet och vännerna Anna och Michael Ancher har hon sett möjligheten av ett äktenskap där båda parterna är yrkesverksamma konstnärer. Varför skulle det inte fungera också för henne?
Äktenskapet med berömdheten Søren Krøyer visar sig snart innehålla fler mörka stråk än Marie kunnat förutse. Krøyer lever högt över sina tillgångar, hans stora självutlevelse uppmuntrar inte Maries konst och han har höga förväntnignar på hushållet. Där Anna Ancher varit frånvarande och bohemisk blir Marie överdrivet noggrann. Hon kommer att fördjupa sig i inredning, sömnad och broderier, hon designar möbler och hus. Hemmet i Skagen, som blev museum under Maries livstid, bär hennes prägel. Influerad som hon var av den brittiska Arts & Craftsrörelsen ger hon utlopp för sin personliga stil och förenar gammalt och nytt på ett sätt som var vågat i hennes samtid. Måleriet lägger Marie åt sidan i och med sin första dotters födelse. Och några år innan andre maken Hugo Alfvén dyker upp på scenen bryter Krøyers bipolära sjukdom ut och öppnar en avgrund för familjen. Maries rehabiliteringsresor till Italien, Tyskland och så vidare utsträcks genom åren. På avstånd kan hon uppehålla äktenskapet med Krøyer och ge honom sin sympati. Det är under en av dessa utlandsresor, i Taormina, som hennes relation till den svenske kompositören Hugo Alfvén beseglas och hon – åtminstone enligt hans självbiografi – ger honom en röd nejlika. Något som Anastassia Arnold bestrider: Marie var tillbakadragen och skulle knappast locka till sig en beundrare på det sättet. Troligen ett påhitt av den förslagne Alfvén.
Anastassia Arnold tecknar nyanserade porträtt av Marie och Søren Krøyer och av deras vänkrets bland Skagenmålarna. Hugo Alfvén ägnas också flera sidor. Med utgångspunkt i bevarade brev och – med kritisk blick – hans självbiografier, framställer Arnold en erotoman med hänsynslöst sensuellt begär, en förtingligande blick på kvinnor, ändlösa otrohetsaffärer och en obotlig slapphet med pengar. Men hon låter också ana kompositören Alfvén, ofta besegrad i sitt skapande av äregirighet och brist på arbetsdisciplin. Arnolds skarpa psykologiska blick är en av bokens styrkor. Den lättflytande och målande stilen parad med det dramatiska innehållet, gör att biografin kan läsas som en roman. Det är dock, som också Birgitta Rubin framhållit (DN Kultur, 11.11.2012.) synd att Arnold inte lägger större emfas vid Maries målande – det som blev av. I stället följer ”Balladen om Marie Krøyer” huvudsakligen Maries kamp för sitt liv i de båda äktenskapen. Läst som ett dokument över den konstutövande människans kamp med sitt skapande, är Arnolds bok ett starkt vittnesbörd. Om konstens kraft att ge liv, men också om den destruktivitet som kan uppstå där den inte ges utrymme att växa fram.
Mottagen: 17 januari 2013
Anmäl textfel
