LitteraturMagazinets ljudboksrecension av Augustiresan, Anna Fredriksson
Många svar på frågan varför så få kvinnor vill bli chefer
Jenny är en kvinna i fyrtioårsåldern som gått chefskurs. I tider av neddragningar och besparingar utses hon till firmans mellanchef. Hon blir den som får bära hundhuvudet och representera snålheten inför de tidigare arbetskamraterna.
Oerfaren som hon är väljer hon att på sitt allra första möte med personalen lägga fram allt som dras in: fruktkorgar, julklappar såväl som påsk- och, sommarpresenter och de flexibla arbetstiderna. Avslutningsvis understryker hon att hon vill verka för allas trivsel och sen tror hon att hon kan fortsätta att vara en i gänget. Fikagänget där hon hade sina vänner på arbetsplatsen fryser nu ut henne helt. Främst därför att hon övertaget den forna populära chefens roll.
Jenny har till synes bra stöd från sin chef, från sin man och från vänner som vill föra in henne i nätverk för kvinnliga chefer och gamla vänner från barndomen. Men Jenny kan inte tillgodogöra sig något av det stödet utan isolerar sig allt mera i sin kamp för att vara så duktig och klara av allt själv. Stödet smulas därmed sönder och hon blir allt mera ensam och isolerad. Alla verkar falla henne i ryggen.
Men barndomsvännerna ger sig inte, trots att Jenny svikit och dragit sig undan dem ända sen hon blev chef på jobbet. De lyckas med envis beslutsamhet få henne med sig på en gemensam cykelsemester på Österlen. Och här kan romanen ta sin början. Självklart blir det konflikter och förvecklingar när den gamla närheten skall återvinnas. Och vill kvinnorna ens ha den gamla närheten? Alla är vuxna nu och var och en har sina egna hemligheter och problem man inte har lyckats lösa och nu skäms för.
Boken är mycket intressant. Här ges många svar på frågan om varför det är så få kvinnor som vill axla chefsrollen och alla de hinder som finns för dem som faktisk vill! Lite överdrivet kan det kännas när man står utanför och iakttar Jennys förtvivlade kamp för att vara så duktig och klara allting själv. Men är man mitt inne i denna väg mot undergången tappar man nog ganska snart perspektiven.
Boken lämpar sig synerligen väl för bokcirkeln då den är högaktuell och i romanformen ger exempel på så många frågor vi behöver diskutera med varandra.
Julia Dufvenius är ljudbokens uppläsare och det stör mig att hennes röst verkar så väldigt ung. Romanens kvinnor är i fyrtioårsåldern och även om de kan verka omogna på många sätt så skulle det ha känts bättre med ett annat röstläge. Lite förvånat blir jag också eftersom jag förälskade mig så mycket i Dufvenius röst i hennes inläsning av serien om "Femtio nyanser av..." Det var ju hennes röst som bar hela serien. Hur kan det komma sig att hennes röst låter yngre vid uppläsningen av "Augustiresan" än vid uppläsningen av böckerna hon läste upp året innan?
Men bortsett från ovanstående är Dufvenius en av våra bästa uppläsare. Hon är klar och tydlig, kan sin text och följer melodi och rytm. Hon kan gestalta sina personer utan att någonsin överdriva. Att lyssna till Dufvenius ger friheten att skapa sina egna bilder.
Mottagen: 15 mars 2014
Anmäl textfel