LitteraturMagazinets recension
av Om detta talar man endast med kaniner, Anna Höglund
Anna Höglund provar bilderbokens gränser
Vissa saker är svåra att tala om. Om vissa saker talar man endast med kaniner. Detta vet Anna Höglund.
Anna Höglund presenterar nu en bilderbok för läsare som redan för en handfull år sedan lämnade bilderboksåldern. Och formen har blivit genialisk för gestaltningen av vuxenblivandets mörkare tankar om utanförskap och vilsenhet. Med en sparsmakad och närmast lyrisk prosa får den unga kaninen en röst i boken, där tankarna ackompanjeras av en illustrationsteknik som förenar måleri och fotografi.
Gråtonerna är genomgående, som ett slags själens tillstånd speglad i både text och bild. I centrum återfinns den unga kaninen, i en värld av människor. Kaninens monolog är bokens bärande berättelse. Här finns inte någon egentlig handling, snarare en serie av olika tillstånd: ”Mina närstående, alltså mina föräldrar, står helt nära varandra i köket och ändå är avståndet mellan dem milsvitt.” Det är med andra ord mycket som sägs mellan raderna i boken – antydningar, tystnader, skrik. Här visar Anna Höglund ett stort förtroende för läsarens kompetens.
Bokens illustrationer betonar de urbana miljöerna: T-banestationen, höghusen, restaurangen, varuhuset. Collagen och målningarna förstärker kaninens känsla av alienation och utsatthet. På sista uppslaget finns det dock en möjlig öppning mot en ljusare framtid – bland skogens stammar tittar kaniner fram. Bokens ljusare stunder företräds även av en morfar som tycks känna sakernas tillstånd. Men för övrigt är det mesta fångat i grått och jag tänker att det är mycket lyckat att det är så: att spegelbilden visar just denna bild och bekräftar. För vem vill påstå att det är lätt att stå utanför och vilja in?
Mottagen: 6 september 2013
Anmäl textfel
