LitteraturMagazinets recension av Fjädrar, Jacqueline Woodson
Fin historia med tunga ämnen
Det har börjat en ny pojke i Frannies klass. Han är den ende vite killen i hela skolan, så borde han inte gå i skolan på andra sidan motorvägen, där alla vita bor?
Frannie tycker den nya killen är konstig, han gråter, han försvarar sig inte när de andra killarna retar honom och dessutom kan han teckenspråk. Barnen tycker också att han ser ut som Jesus med sitt långa blonda hår och han får snabbt namnet "Jesuspojken". Men tänk om han verkligen är Jesus? Frannies vän Samantha tror det och Frannie får en del att fundera över. Hemma finns mamma, pappa och storebror. Mamma har haft flera graviditeter som slutat illa. Vad händer om mamma blir med barn igen?
Bokens titel "Fjädrar" anspelar på en dikt som Frannie läser i skolan, där hoppet liknas vid fjädrar. Frannie har inte funderat så mycket på hopp, men undan för undan förstår hon hur viktigt det är.
ALMA pristagaren Jacqueline Woodson skriver ofta om relationer mellan människor i utsatta situationer. I sin bok "Brun flicka drömmer" beskrev hon sin egen uppväxt som svart flicka i sjuttiotalets USA. "Fjädrar" är skriven för mellanåldern, och teman som fattigdom, rasism, kärlek, religiös tro och medkänsla beskrivs subtilt utan att läsaren skrivs på näsan.
Det är en fin och ömsint berättelser om Frannie och hennes omgivning som också innehåller en hel del humor, särskilt då Frannies mormor, som gärna slår till sina barnbarn i huvudet med bibeln, kommer in i berättelsen. Bokens handling hade kunnat vara mer dramatisk, men i huvudsak är det en fin berättelse.
Mottagen: 7 maj 2019
Anmäl textfel