Äntligen fredag!
Varför behövs en bok om ridning för vuxna?
Journalisten Anna Kågström började rida igen efter 30 års uppehåll. Nu har hon skrivit en bok riktad till vuxna hästälskare.
– Det är inte bara jag som längtat tillbaka! säger hon.
– Jag kan vara rädd för mycket men jag är aldrig rädd i sadeln. Där sitter jag och känner mig kaxig, säger Anna Kågström.
När hon klev in i stallet igen för fem år sedan slogs hon av hur mycket som har ändrats sedan hon var hästtjej på 1970-talet. En stor skillnad är att ridskolorna numera inte bara är de unga stalltjejernas domän.
– Jag insåg hur otroligt många vi är som återvänt!
Hennes bok är en slags hybrid mellan handbok, intervjubok och snygg coffeetablebok.
– Jag har skrivit den bok som jag själv hade velat läsa, säger hon och påpekar att det inte bara är åldersblandningen i stallen som har ändrats de senaste årtiondena utan också synen på hästhållning och pedagogik.
Då var stallmiljön fortfarande starkt påverkad av det militära. Lyd och var ingen lipsill.
– Hästarna på de svenska ridskolorna kom ofta från armén och gamla militärer var ridskolechefer och tog med sig den militära kulturen, säger Anna Kågström.
– De fortsatte att ge order fast det satt små sjuåringar på hästarna!
Den tuffa stallkulturen bidrog till att Anna Kågström slutade rida som 14-åring, säger hon.
– Skäll och felfinneri är ingen lyckad kombination!
Idag har de flesta ridskolor städat ut det militära arvet.
– Stallen har feminiserats. Idag sitter kvinnor och flickor i styrelserna.
Det finns också en annan respekt för hästen där samspel och kommunikation betonas.
– Det blir en schystare och roligare ridning. Man ser på hästen som en jämlike.
Själv funderar hon ibland på om hon alls har rätt att sitta upp. Den och andra etiska frågor diskuteras i hennes bok.
Vad driver så många att återvända till stallet tror du?
– Ja, vad är det med hästar? Folk blir helt uppslukade och det är fascinerande att se, säger Anna Kågström och förklarar att hon trots alla intervjuer med hästmänniskor som hon gjort under arbetet med boken inte har fått ett entydigt svar på frågan.
– Kanske kan det ha att göra med upplevelsen av att vara en liten tvåbent människa bredvid en så stor och tung varelse som i princip kan döda en? Det ligger något vackert i att vi försöker förstå varandra, säger hon.
Många återvändare pratar om frihetskänslan när de rider, andra säger att de utmanar sin rädsla.
– Eftersom jag har en feministisk syn på världen tänker jag också att stallet är en frizon där man får använda många sidor av sig själv, både hårda och mjuka. Stallet är en typisk henplats.
– Men jag vet också att många unga stalltjejer känner en press på att ha rätt kläder och rätt mode i stallet.
Med sin bok hoppas Anna Kågström att bidra till att uppvärdera ridning. För trots de många utövarna är sporten ganska osynlig, tycker hon.
– Det finns fortfarande de som kan säga "men ni åker väl bara". Det finns så lite kunskap om sporten i sig. Ta bara vilken muskelkraft som behövs för att rida samtidigt som man måste vara otroligt lyhörd för hästen, säger hon.
Till sist. Vad läser du i helgen?
– Jag läser Marie NDiayes "Tre starka kvinnor" – på franska. Hon är jättebra! Jag fick tips om henne efter att ha läst alla böcker av Chimamanda Ngozi Adichie och letade efter fler afrikanska författare. Det är riktigt njutbar skönlitteratur!
Anmäl textfel
