LitteraturMagazinets recension
av Barnbruden, Anna Laestadius Larsson
Charmig roman om livet vid Gustav III:s hov
Det här är en imponerande debut av journalisten Anna Laestadius Larsson. Boken är första delen i en trilogi, och det gör mig riktigt, riktigt glad.
Anna Laestadius Larsson tar oss med till slutet av 1700-talet och det dekadenta livet vid hovet, som står i bjärt kontrast till de vanliga människornas liv i staden Stockholm. Romanen är skickligt skriven, här finns intriger, kärlek, vänskap, svek och hor – ja, allt vad tänkas kan. Den skildrar en omåttlig flärd och lyx, allt enligt den tidens anda och framför allt enligt Gustav III:s önskemål.
Vid hovet finns också de människor, som historieböckerna inte brukar ta upp, slottets tjänstefolk, i romanen fint gestaltad av Pottungen. Det är flickan som varje natt satt i pottskåpet och bara kom fram när hertiginnan behövde. Då servade hon både med potta och rövdukar och när hertiginnan var klar, tog hon allt in i pottskåpet, stängde dörren och satt så tills morgonen grydde i de oangenäma ångorna från träcket. Klasskillnaderna är oöverstigliga. För att livet vid hovet ska fungera, så behövs en stor tjänstestab. Och även här är det stora skillnader i rang. Det som är längst ner i hierarkin får utstå mycket slag, spott och spe.
Romanens huvudfigur är den unga bruden Hedvig Elisabeth Charlotta av Holstein-Gottorp från Eutin i Tyskland, som hämtas till Sverige som hustru till kungens bror, hertig Karl, sedermera Karl XIII. Hon är bara femton år och hon förväntas ge Sverige den tronarvinge som kung Gustav III och hans danska drottning saknar. Det påstås dessutom allmänt att det kungliga äktenskapet inte ens fullbordats. Charlotta gör succé i sällskapslivet. Hon är glad, spirituell och charmig och en frisk fläkt vid hovet.
Det här är en roman spunnen ur verkligheten, vissa delar är sanna och vissa är helt påhittade. Hovlivet finns beskrivet i de dagböcker som hertiginnan Charlotta lämnade efter sig. Hon skrev dagbok under åren 1775-1817, hela tiden med tanke på att de skulle bli offentliga och publiceras efter det att personerna hon skrev om var döda. Dagböckerna är på cirka femtusen sidor.
Boken vimlar av kända personer. Axel von Fersen (han som gjorde succé vid det franska hovet och försökte rädda det franska kungaparet vid revolutionen) charmar slottets damer. Hans syster Sophie blir från allra första början Charlottas bästa väninna. Naturligtvis får stallmästaren Munck (Muncken) en given plats, han som ledsagade kungen i sängkammaraktiviteterna. Pottungens levnadsbana är både intressant och bedrövlig.
Den här tiden var frisyrerna pudrade och höga, inte alltid så rena. Eue-de-colognen fick skyla kroppsodören. En scen i boken får mig att rysa. Charlotta pratar med kungens mor Lovisa Ulrika, som i övrigt gillar att bada och hålla sig ren, men när frisören åtgärdar hennes hår så ramlar lössen i kryllande skaror. Charlotta flyttar sig lite försiktigt undan.
Stockholm är en stinkande stad och när det kungliga sällskapet åker igenom, håller de dukar för näsa och mun för att undvika sjukdomar.
Jag älskar den här romanen. Den är charmig och pockar hela tiden på vidare läsning. Den beskriver en intressant kvinnohistoria. Kvinnornas frihetslängtan, men även deras acceptans av att de inte riktigt räknas eftersom de är kvinnor. De är männens ägodelar. Och männen vet sin betydelse. Den kungliga Charlotta känner sig som en livmoder, vars enda uppgift är att producera en son, vilket inte visar sig vara så lätt. När jag läser om allt detta så inser jag hur långt vi faktiskt har kommit.
Mottagen: 21 augusti 2013
Anmäl textfel
Läs mer ...
