LitteraturMagazinets recension av Den kloka Elsa, Anna Lenah Elgström
Nyutgivning med läsmotstånd
Lo Söllgårds förlag vill återuppliva Anna Lenah Elgströms författarskap. Originalutgåvan av ”Den kloka Elsa”, första volymen i en trilogi, kom 1928. Jag läser den i dag, tyvärr med flera invändningar.
Prosan är sentimental, och beskrivande passager bryter upp en redan svag intrig.
Anna Lenah Elgström, som levde 1884-1968, presenteras i ett följebrev som ”feminist, internationalist, pacifist, borgerlig radikal och obekväm socialdemokrat”. Hon ska också ha varit en av de första att introducera expressionismen i svensk prosa. Det är ämnet för Catrine Brödjes avhandling ”Ett annat tiotal” som vill visa på Elgströms alternativ till den manliga modernismen.
Böckerna om Elsa – den andra heter ”Elsa och kärleken”, den tredje ”Elsa i männens värld” – är utvecklingsromaner som följer Elsas väg in i vuxenvärlden från sekelskiftet 1900 fram till tiden för första världskrigets utbrott. Brödje skriver: ”Elsa Holm är en av tidens nya kvinnor som kämpar för sin rätt till utbildning och yrke. Hon upplever den unga självförsörjande kvinnans utsatthet i storstaden och lär känna kärleken som ett hot mot självständigheten.” Det låter intressant och blir möjligen det. Men den första volymen övertygar inte.
I ”Den kloka Elsa” får vi möta en flicka i de lägre tonåren. Hon bor i en mindre ort i Skåne med sin mor, en bror och en syster och varierande hembiträden. Fadern har rymt till USA efter att ha kommit i ekonomiskt trångmål. Han hör inte av sig, och familjen vet inte om han fortfarande är vid liv eller inte. Modern Helena försörjer dem med att ge pianolektioner.
Elsa är en retad glasögonorm. Hon verkar ha något problem med ryggen också, och även syskonen är klena. Periodvis går de inte i skolan. Det var ju så på den tiden. Man kunde vara sjuklig utan att det preciserades.
Elsa är ganska ensam. Hon har en vän som heter Herman som hon hälsar på. De berättar och sjunger tillsammans. Han är också sjuk. Elsas mor tillåter egentligen inte dottern att gå till honom. Möjligen har det med någon smitta att göra, men Helena är orimligt hård mot sin dotter och tycker att hon är allmänt besvärlig. Deras förhållande är en smärtpunkt boken igenom.
Den krets av människor kring Herman som tycker om Elsa kallar henne för ”den kloka Elsa”. Mot slutet kan man läsa att det var ”det smeknamn hon särskilt hatade”. Först då förstår man att titeln är ironisk. Det gör texten mer intressant, men det finns inget annat än det enda konstaterandet som inbjuder till en sådan läsning. I övrigt är prosan inte särskilt vass. Den är snarare sentimental.
Elgström excellerar i finkänsliga naturskildringar. Naturen är också den plats där Elsa känner sig så fri som hon vill vara. Hon förknippar själv denna känslighet med sitt begynnande författarskap. Men det är ett problem med dessa beskrivande passager. De får berättelsen att stanna upp. Intrigen är för svagt utmejslad för att den ska uppehålla mitt intresse. Det blir tråkigt helt enkelt, och jag går emellan med andra böcker.
En annan sak är redigeringen. Förlaget skriver i en kommentar att man baserar ”Den kloka Elsa” på utgåvan från 1943. Man har anpassat användningen av talstreck till nu rådande normer och korrigerat uppenbara korrekturfel. Men man har inte ändrat kommatering, ålderdomlig stavning eller böjningsformer, och det gör texten svårläst. Ni anar inte vad ett felaktigt komma kan ställa till med! Där hoppas jag på förbättring till nästa volym.
Så mycket feminist har Elsa inte utrymme att vara i denna första bok, på grund av sin ålder och sitt beroende av vuxna. Men indianlekarna är något som kan peka framåt. Från ett underläge som tillfångatagen vänder Elsa scenen. Hon visar sitt mod genom att hoppa över en eld. Så får hon tio pojkar att följa henne som hövding – ”det fanns ingenting hon inte vågade, ingenting hon kände att hon inte kunde utföra”. Starkt och befriande!
Mottagen: 14 maj 2014
Anmäl textfel