LitteraturMagazinets recension
av Medan mörkret faller, Anna Lihammer
Deckare som ger läsaren både skräckupplevelse och historiekunskap
Tänk dig att vakna upp på ett dissektionsbord. Du är helt medveten om allt, hör och ser – men kan inte röra dig, inte skrika. Så sätts ett instrument i ditt huvud och någon börjar borra. Så inleds kriminalromanen "Medan mörkret faller" av Anna Lihammer.
Jag har en förmåga att sätta mig in lite för mycket i läskigheterna. Den som ligger på dissektionsbordet är prosektor Gustaf Eklund och det är i början av 1930-talet. När jag börjar läsa känns det som om det var jag själv som låg där.
Användningen av giftet curare (indianpilgiftet) älskas av deckarförfattare. Och här lägger författaren till trepanering, den urgamla operationsmetoden att med ett verktyg såga cirkelrunda hål i huvudet för att släppa ut det onda. De flesta dog naturligtvis, medan andra överlevde.
Anna Lihammer har verkligen material till en riktig rysare. Här finns både i den historiska miljön och i den raffinerade och utdragna mordmetoden. Men det tar ändå tid ändå innan den riktigt gastkramande spänningen infinner sig. Halvvägs in i boken blir jag dock ohjälpligt fångad, men det dröjer innan jag kan lista ut motiv och gärningsperson.
Kommissarien Carl Hell och polissystern Maria Gustavsson kallas att hjälpa polisen i Uppsala. Det är ovanligt att kvinnor involveras i polisutredningar vid den här tiden, men den egensinnige kommissarien har själv insisterat på att få ta med polissystern. Tidsandan målas upp genom att visa hur kvinnornas ställning på arbetsmarknaden såg ut – i synnerhet inom polisväsendet. En riktigt bra påminnelse för oss alla som inte tycker att det händer något på jämställdhetsområdet.
Författaren ger de båda huvudpersonerna intressanta karaktärer. Egenskaper som gör att jag vill läsa mer om dem båda. Förhoppningsvis får de nya fall i framtiden.
Mordscenen utspelar sig i Anatomiska institutionens källare. Steriliseringslagen antas 1934. Huvuden mättes och hjärnor undersöktes. Rasbiologin var accepterad. Kranier och mänskliga kvarlevor samlades i vetenskapens namn och i Anatomiska institutionens samlingar upptäcktes över tvåtusen kranier i mitten av 1990-talet.
Statens institution för rasbiologi hade till uppgift "att idka vetenskaplig forskning på rasbiologins område med särskild hänsyn till svenska folket och förhållandena inom Sverige" (källa: Wikipedia), men författaren försäkrar i efterordet att boken är ett skönlitterärt verk och att de mord och brott som sker inte har någon förankring i verkligheten.
Arkeologen Anna Lihammer gör här sin deckardebut i en fascinerande historisk miljö. Hon har tidigare skrivit fackböcker och det här är hennes första deckare och en riktigt bra sådan.
Mottagen: 21 januari 2014
Anmäl textfel
