LitteraturMagazinets recension
av Något måste hända nu, Anna Lindberg
Läskigt välskriven ungdomsdebut
Anna Lindbergs debutbok är något så ovanligt som en ungdomsbok med subtilt berättande, där stämningen får vara ångestig utan att vältra sig i mörker, där lyckliga slut inte behövs. Det är en tung bok – men mycket viktig och alldeles obehagligt bra.
Kim går i nian i en norrländsk småstad. Det tar ett bra tag innan jag får grepp om vilket kön Kim kan tänkas ha, men även när jag förstår att hon ses som tjej av de andra personerna i boken är jag osäker på om Kim själv ser sig som kille eller tjej. Det gillas.
Kims bästa vän heter Ulrik och är en stökig kille med massor av ADHD-spring i kroppen. Med honom utforskar Kim maskuliniteten, strävan efter kickar och det farliga, snabba, våldsamma. De är ett udda bästispar och deras vänskap gillas inte alls av de vuxna, men de vuxna framstår heller aldrig som särskilt sympatiska. De är deprimerade och orkar inte längre, eller så bryr de sig bara om att tvätta kläder. Lärarna ska vi inte ens tala om – hos dem finns ingen inspiration att hämta.
Redan tidigt utkristalliserar sig ett problematiskt element: Ulriks storasysters pojkvän, Henke, som vägrar låta Kim vara ifred från tafsande händer. Intrigen, som är underbart dröjande, kickar igång ordentligt när det kommer en ny tjej till trakten. Isabelle är en fläkt från andra vidder, världsvan och blasé. Vi förstår, utan att det behöver skrivas rakt ut, att både Kim och Ulrik blir förtjusta i Isabelle. Det som kallas ett triangeldrama på bokens baksida är helt fritt från överdriven dramatik, men fyllt av en katastrofkänsla som växer mellan raderna och som tar sin ände med förskräckelse.
Lindberg skriver på ett sätt som jag beundrar i vuxenböcker men alltför sällan hittar där – och som definitivt brukar vara lönlöst att leta efter i ungdomsböcker. Hon litar totalt på läsarens fantasi och låter det mesta vara aningar. Känslors skrivs sällan ut – och just därför blir de så effektfulla. På sitt välavvägda, mycket mogna sätt att skriva mejslar Lindberg fram en berättelse där vardagen blir betydelsefull och där enskilda händelser blir ödesdigra. Lindberg lyckas skriva en våldtäktsartad sexscen som är den otäckaste jag någonsin har läst, just för att händelserna får tala sitt egna, alltför tydliga språk.
Det här är på många sätt en deprimerande bok, men den är också vacker och gör ont på ett sätt som bara stora läsupplevelser gör. När en debutant skriver så här obehagligt bra kan jag bara bäva inför kommande böcker.
Mottagen: 2 december 2012
Anmäl textfel
