LitteraturMagazinets recension
av Rabbit Hayes sista dagar, Anna Mcpartlin
Tårdrypande och smörigt om att ta farväl
I "Rabbit Hayes sista dagar" möter vi Mia "Rabbit" Hayes, som har svår cancer och nio dagar kvar att leva. Vi följer henne genom den sista tiden i livet, omgiven av en stor, kärleksfull familj. Men berättelsen klarar inte av att beröra.
Boken är skriven av den irländska författaren Anna McPartlin. Det är den första av hennes romaner som ges ut på svenska, av Printz Publishing. "En bok man aldrig glömmer", säger förlaget själva, och utlovar en känslomässig berg-och-dalbana som kräver näsdukar. Kanske är jag känslokall, kanske är jag hjärtlös, men inte en endaste liten tår framkallas hos mig av läsningen. Möjligen ett par gäspningar. I boken möter vi den 40-åriga Rabbit och hennes familj, som på olika sätt tacklar det svåra de står inför. Författaren låter alla komma till tals och berätta sina egna historier och minnen av Rabbit. Ett intressant grepp, men det stannar tyvärr där.
Det här är egentligen inte min genre, men jag hade ändå önskat så mycket mer av boken. Knappt en enda gång blir jag berörd. Istället känns det som att jag ser en Hollywood-film, med dåliga repliker levererade av lika dåliga skådespelare. Klyschorna haglar, och handlingen känns utspelad på förhand. Jag läser på nätet om någon som tycker att dialogen i boken är så fantastisk, så autentisk, så typiskt irländsk. Och jag känner mig genast snuvad på konfekten. Den dialog jag läser är nämligen inte fullt så fantastisk, och jag inser att mycket måste ha gått förlorat i översättningen. Förmodligen beror min upplevelse även på krocken mellan det svenska och irländska sättet överlag.
Karaktärerna är uppskruvade till max, och liknar närmast karikatyrer på verkliga personer. Rabbits mamma Molly är kärnan i familjen och chef över hushållet. Hon lagar mat, brygger tekanna efter tekanna, jagar iväg misshandlade grannfruars män, svär åt präster och ger sina barn och alla deras vänner goda råd. Ja, för alla är välkomna hem till familjen Hayes. "Duktig flicka", säger fadern åt allt detta, från sin position någonstans i utkanten. Rabbits bror Davey och hans bandkompisar slåss och kivas i ett, "på grabbars vis", och är konstant överbeskyddande mot Rabbit, lillasyster som hon är. Rabbits tolvåriga dotter Juliet (som så klart kallas "Bunny") är så lillgammal att hon blir fullständigt osannolik. Alla är kärvänliga även när de bråkar, och kallar varandra "skrälle" och "gamla fårskalle", och säger saker som "du vet att jag finns här för dig". Jag har sett dessa karaktärer förut, och börjar i ärlighetens namn tröttna på dem.
Visst finns det också värme och kärlek i berättelsen, särskilt i beskrivningarna av Rabbits förhållande med sin stora kärlek Johnny (som förvisso drabbas av sjukdom även han, för att ytterligare spä på det vackra men ack så sorgliga i handlingen) men den klarar inte av att beröra. Språket är för enkelt, handlingen för tårdrypande, karaktärerna alltför klichéartade. Det saknas äkthet. Jag hade väntat mig mer, hoppats på mer. Vill man ha en lättsmält bok kanske denna passar. Är man irländsk kanske man förstår sig på karaktärerna och replikerna. Själv får jag nog glömma denna bok och gå vidare.
Mottagen: 25 mars 2015
Anmäl textfel
