LitteraturMagazinets recension
av Fasaden som rämnade, Anna Rodell Dahlberg
Ojämn debutdeckare får knappt godkänt
”Fasaden som rämnade” är författaren Anna Rodell Dahlbergs debutroman i spänningsgenren och försök att skriva en pusseldeckare. Som första deckare får den godkänt, men inte mycket mer. Den är lite för ojämn och något ologisk, men ändå inte helt ointressant.
Trots en lite långsam inledning, så händer det en hel del i den här berättelsen. Men det är först när familjen Ekroth (med barn, barnbarn och kompisar till barnbarn) samlas för att fira midsommar i sommarstugan vid sjön Lyken som handlingen sparkar i gång på allvar. Det blir verkligen inte den traditionsenliga midsommar som familjen sett fram emot.
På midsommaraftonen hittas en ihjälslagen främmande man vid stranden i sommarstugeområdet och polisen Louise ser sin efterlängtade ledighet försvinna i ett huj. På lite lösa tips hamnar polisen så småningom hos familjen Ekroth.
Något väcker polisernas intresse, men några välgrundade misstankar har de ännu inte. Alla i familjen betonar hur rörigt det var vid middagen på midsommaraftonen. Familjemedlemmarna verkar lite nervösa, och vi läsare vet att det beror på att farfar Ekroth inte uppträder som han brukar. Han dricker för mycket, hela tiden smyger han bort och smuttar ur fickpluntan. Och var fanns han egentligen när middagen började. När ytterligare ett mord begås blir alla ännu mer oroade.
Här finns lite för många udda karaktärer med hemligheter, det blir lite teatraliskt med alla bortförklaringar. Johnny kommer till familjens midsommarfirande alldeles oinbjuden på sin motorcykel. Han har träffat barnbarnet Ellen på nätet, men närmare bekanta är de inte. Han rör om i grytan och sprider osäkerhet och osämja. Allt det här får mig att tänka på en teaterpjäs.
Däremot är Angela, som Ellen bjudit in, en intressant gestalt och hennes uppdykande hos familjen kunde ha utvecklats ännu mer. Jag upplever också språket som lite ålderdomligt, speciellt i början av boken. Tyvärr avslöjas gärningsmännen alltför snabbt för att boken ska bli en genuin pusseldeckare även om de övriga ingredienserna, som exempelvis samlingen av alla misstänkta på slutet, finns på plats. Dessutom köper jag inte det andra mordmotivet.
Trots mina invändningar är boken en trevlig avkoppling. Jag vill verkligen uppmana författaren att fortsätta och utveckla sitt författarskap.
Mottagen: 19 oktober 2013
Anmäl textfel
