LitteraturMagazinets recension
av Bakom den nakna huden, Annelie Babitz
Ett rafflande spännande undercoverreportage
Anneli Babitz, journalist, har skrivit en bok om sin tid som stripp-dansös. Det kan verka som ett spekulativt sätt att locka läsare, men det blir något annat än ännu en självupplevd berättelse – en på många plan intressant skildring med självsäkerhet och självmedvetenhet.
Det är inte förskönande. Alla detaljer om droger, fulla och påtända besökare, besökare som hela tiden tafsar och vill köpa sex, samt frekventa inslag av förnedring och rent våld lockar definitivt ingen till att vare sig jobba i eller besöka den här branschen och dess klubbar. Samtidigt har Babitz en nykter syn på varför man är där. Det kan helt enkelt vara för att man inte får de där få journalistjobben. Att man en gång har provat stripp och blivit berusad av alla blickar, av den här märkliga undantagsvärlden. Att man sedan har svårt att ta sig ur.
Babitz sätter kängan rakt i ansiktet på alla som tycker synd om strippor eller inte tycker att de har förmågan att berätta om sin verklighet och bli tagna på allvar för både ljusa och mörka sidor. Det här är nämligen en bok med många feministiska reflektioner. Den ständiga kampen mot patriarkatet förs i Babitz bok av stripporna, samtidigt som dessa arbetar på patriarkala villkor. Det handlar inte helt enkelt om offer. Det handlar om människor som har gjort ett mer eller mindre välgrundat val, men som har otroligt usla villkor att bygga sina liv på.
Detta är definitivt ingen berättelse för veklingar. Här finns skottlossning, massor av kokain, avhuggna fingrar, våldtäkter, överdoser, även om det är vardagen som uppfyller boken i högst grad.
I början var jag ytterst skeptisk till hur Babitz skulle lyckas skriva 300 sidor fulla med strippande, men jag kan garantera att det inte finns en enda ointressant sida. Babitz är journalist och kan skriva. Hon kanske inte alltid skriver på just det sätt jag tycker bäst om – en del stilgrepp känns aningen tröttsamma, som alla engelska utrop i tankeströmmen och vissa lite väl poetiska meningar – men det är en prosa som gör sitt jobb och gör det på ett snyggt sätt.
Jag hade ingen aning om att jag skulle ha glädje av den här boken medan jag läste. Det hade jag. Babitz har gett mig en inblick i en värld som annars hade varit obekant – och 300 sidor rafflande spännande undercoverreportage.
Mottagen: 11 januari 2013
Anmäl textfel
