LitteraturMagazinets recension
av Dit ljuset inte når, Annika Thor
Hög mysfaktor hos Annika Thor
Annika Thor är en av våra mest omtyckta barnboksförfattare. I hennes senaste bok "Dit ljuset inte når" får vi möta barnhemspojken Johan, som bestämmer sig för att rymma.
Historia är det nya fantasy, spås det. Vårens barnboksutgivning lovar flera spännande böcker utan den minsta lilla drake i. Redan från höstens utgivning finns bra exempel. Jag läser "Dit ljuset inte når" av Annika Thor.
Den utspelas 1835 och barnhemspojken Johan är elva år. Hans liv är hårt och slitigt och så där hemskt som det bara kan vara på barnhem. Men Johan får nog en dag och rymmer. Han rymmer utklädd till flicka eftersom det är en pojke man kommer leta efter. Han knyter en sjal över sitt kortsnaggade hår och förvandlas till Johanna. Som Johanna möter han den änglalika skådespelerskan Angelique som tar den föräldralösa flickan under sina vingar.
Johan spelar sin roll lika bra som Angelique gör sina på scenen och han får sitt livs första vän i gatpojken Gustav. Men han är ständigt nervös över att bli avslöjad och tillbakaskickad till barnhemmet.
När en mystisk ryttmästare börjar uppvakta Angelique får Johan ännu en anledning till oro. Han verkar misstänkt intresserad av även Johanna och mamsell Henrikssons spåkort varnar för en främling i uniform. Och vem är egentligen flickan i ryttmästarens sällskap? Varför känns det som att hon och Johan hör ihop på något vis?
Ingen är den hen utgör sig för att vara och det är inte bara Johan som har förklätt sig. Johan vet inte vem han kan lita på längre. Kanske inte ens på Angelique.
Jag önskar att jag var elva år och hade sportlov. Då skulle jag krypa ner under en filt och sluka den här boken tillsammans med alldeles för många semlor. Den innehåller allt en riktigt bra bok skall göra; dramatik och mystik och en liten dos romantik. Jag älskar teatermiljön med sina masker och kulisser, en scen gjord för förvecklingar och förväxlingar. Att Angelique drömmer om att en dag spela just Viola i Shakespeares pjäs Trettondagsafton är ingen slump.
Jag sade elva år nyss och det är nog en bra ålder om man är en van läsare. Texten är ganska tät och har en hel del svåra, lite ålderdomliga ord. Men den är lätt att komma in i och man måste ju inte förstå varenda ord för att ta del av spänningen. Jag tänker också att den är en fantastisk högläsningsbok. Mycket hög mysfaktor!
Mottagen: 4 februari 2016
Anmäl textfel
