Recension
av Tudor & Konta, Annika Widholm
En lagom lång, lagom svår bok för den ovane läsaren
”Tudor och Konta: Monsterdansen” är en barnbok som befinner sig mittemellan börja läsa-nivån och de vanliga kapitelböckerna.
Stilen är stor, texten är lättförståelig, bilderna många. Det är en svår nivå för en författare att befinna sig på – och en svår nivå för mig som vuxen läsare att gå in och bedöma. Jag upplever dock att stilen är mycket välavvägd: enkel men aldrig förenklad.
Handlingen utspelar sig under några få timmar. En grupp barn ska på museibesök med sin fröken. De tittar på olika uppstoppade djur när huvudpersonen, Tudor, går vilse och hamnar i fel sal framför en uppstoppad grävling som skrämmer honom. Rädslan för detta hotfulla monster hinner vara en sida, sedan kommer Tudors ADHD-stinna kompis Konta och räddar honom genom att ta ner grävlingen från dess podium och börja dansa med den, något som självklart inte uppskattas av museiintendenten.
Tidigare i boken har Konta också sprungit av en tunnelbana och sprungit in igen, samtidigt som dörrarna höll på att stängas, bara för att rädda Tudors ryggsäck. Det är tydligt att Konta har ett beteende som inte uppskattas av vuxenvärlden – vilket jag också mycket väl förstår, uppstoppade djur är inga leksaker och små barn som inte har respekt för faror är nog för att ge myror i kroppen på vilken fröken som helst. Samtidigt framstår han, i bokens universum, som räddaren, den rolige, den kreative – den som lyckas med det som vuxenvärlden inte förmår: att finnas där och att rädda Tudor ur olika situationer. Han är folksagornas trickster, räven, Puck, den som driver handlingen med sitt inte särskilt eftertänksamma mod.
Jag tror nog att denna bok fyller sitt syfte: att vara en lagom lång, en lagom svår stunds läsning för någon som håller på att erövra böckernas värld. På så sätt kan jag bara applådera ”Tudor och Konta: Monsterdansen”. Det är uppenbart att den inte kvalar in bland barnboksklassikerna och att den inte heller försöker spela i den divisionen. Och det behöver ju inte alla böcker nödvändigtvis göra – men även barn som inte är flytande i sin läsning kan behöva riktigt stora läsupplevelser, och det har jag svårt att tänka mig att Widholms bok kan bidra med. Den känns mer som en mellanlandning på väg mot någonting annat. Men vad vet jag? Välskriven är den åtminstone och med fina illustrationer av Mia Nilsson. Gott så.
Mottagen: 20 oktober 2012
Anmäl textfel
