LitteraturMagazinets recension
av Litteratur i tid : åtta kapitel ur tidens litteraturhistoria, Arne Melberg
En odyssé genom tid och rum
Vad är tid? Och vad innebär det egentligen att minnas? Det är frågor som människan aldrig kommer att sluta ställa sig själv, oavsett generation eller tidsålder, och som redan har hunnit få många tusen år på nacken.
I "Litteratur i tid" går Arne Melberg igenom hur tid och minne gestaltats av klassiska författare som Proust, Strindberg, Lagerlöf (bilden), Woolf, Nabokov och Sebald, utifrån deras mer självbiografiska material, till aktuella författare som Tomas Tranströmer, Göran Sonnevi, Karl Ove Knausgård och Beate Grimsrud. Dessa kapitel kompletteras dessutom av två kapitel med mer filosofiskt fokus utifrån tänkare som Platon, Seneca, Augustinus, Kierkegaard, Nietzsche och Heidegger.
Jämt och ständigt befinner vi oss i tiden, från det att vi föds till det att vi dör, alltid underkastade dess gång. Vi är alla medvetna om vad det innebär. Hur vi än gör lever vi och strävar under klockan. Sakta men säkert blir vi äldre. Det som har varit kommer aldrig igen. Nuet ilar snabbt förbi och rinner oss mellan fingrarna. Men vi minns det – även om minnet är selektivt och ibland även kan bedra oss.
Inom filosofin brukar man tala om åtminstone två syner på tid som ständigt rört sig parallellt genom historien. Den ena behandlar den kosmiska, ”objektiva”, tiden. Den betraktar tiden som en objektiv entitet av sekunder som tickar och planeter som rör sig och brukar representeras av filosofer som Aristoteles och Immanuel Kant.
Den andra utgår från människan och hur tiden upplevs och manifesteras för oss i egenskap av människor. Den behandlar tiden som ”subjektiv” och representeras av tänkare från Augustinus till Edmund Husserl och Martin Heidegger.
Men förutom att vara enbart en existentiell och en filosofisk angelägenhet är tid och minne självklart också någonting som i alla tider stötts och blötts i romanernas och (själv)biografiernas värld. Arne Melberg är professor emeritus i allmän litteraturvetenskap vid Universitetet i Oslo och i sin senaste bok, ”Litteratur i tid. Åtta kapitel om tidens litteraturhistoria”, ägnar han sig åt dessa ämnen.
Tid och minne är teman som är lika motsägelsefulla som mångfacetterade. De har genererat mängder med svar och gestaltningar över tid, vilka i sin karaktär även har förändrats en hel del i takt med att samhället har förändrats.
I antiken använde man till exempel ofta dokumentskåp, eller bibliotek, som metaforer för minne. De syftade inte som idag på någonting till för att förvara dokument och information i för sakens skull. Antikens metaforiska bokhyllor innehöll bara särskilt utvalda ”rikedomar” som värderades efter sin användbarhet. På den tiden var det kollektiva minnet mer flyktigt. Man var tvungen att aktivt välja ut vad som var värt att minnas till kommande generationer och vad som skulle förpassas till glömska.
Som vi märker står den synen i tydlig konflikt med vår syn idag på arkivet, eller på internet, som tvärtom handlar om att bevara ”allt”, eller så mycket som möjligt, oavsett vilken vikt det har för oss här och nu. Hur påverkar egentligen internet, den digitala revolutionen och att samhället bara går snabbare och snabbare, den syn på minne och tid vi har idag?
Bland annat introducerar Melberg begreppet ”intermittence” (hämtat ur Prousts roman ”På spaning efter den tid som flytt”) och som betecknar ”livets puls”. Melberg beskriver det som att ”tiden är ett slags puls: ett samspel mellan minnenas och kroppens blodomlopp, där minne och glömska går om varandra och över i varandra som nu och då”. Vi får även läsa som relationen mellan tid och konst (”Ars longa, vita brevis”), om nu-het (hämtat från Nabokov), ögonblicket, samt hur rastplatsen – den fria tiden – kan ses som botemedel mot den eviga tidsnöden.
”Litteratur i tid” är en lika fin som fascinerande läsning som kan inspirera en till att både tänka över och vilja ta tillvara på sitt liv. Inte ”ta tillvara” som i att producera, jäkta, arbeta och konsumera mera, utan snarare att söka finna tillfällen till ro och vila i vardagen: tid till reflektion och rekreation. Liksom till att inte tänka så mycket på det förflutna att vi går miste om nuet och riskerar att glömma bort att förbereda oss inför framtiden, vilket Nietzsche noga varnar oss för.
Det är en odyssé genom tid och rum, genom några av den europeiska litteraturens stora författarskap.
Mottagen: 30 mars 2015
Anmäl textfel
