LitteraturMagazinets recension
av Äktenskapsbrott, Åsa Ericsdotter
Inga djupsinnigheter – men njutbart språk
Även om man vet det – och många gånger har upplevt det – känns det ibland extra starkt: vad magiskt det kan vara med ord! Vilka starka bilder några få rader av rätt avvägda och omsorgsfullt utvalda meningar kan skapa!
Så är det när jag läsar Åsa Ericsdotter sjunde roman ”Äktenskapsbrott”. Jag slås återigen av hur mycket en skicklig skribent kan berätta med så lite. Prosalyriken i sitt esse! Trots att romanen bara är 120 sidor lång serveras läsaren en komplex historia. Varje sida utgör ett kapitel som ibland bara består av några korta rader.
Jag läser andlöst romanen rakt igenom – och börjar sedan om igen på första sidan. Jag vill äta texten i stora tuggor för att den är så god.
Själva intrigen, berättelsen, är däremot är inte speciellt komplicerad. Det är en ganska simpel historia om en otrohetsaffär. En gift kvinna – Karolina – blir bedragen å det grövsta av sin man, Niklas. Han ångrar sig inte det minsta eller har några moraliska dilemman – tvärtom! Han tänjer på det anständigas gräns, gottar sig i den vinstlott han plötsligt fått av livet.
Ett fint grepp är att berättarrösten varken tillhör den otrogna eller den bedragna utan en utomstående före detta älskarinna till Niklas som nu är hans förtrogna vän. Utan att skuldbelägga – men med en allt mer påtaglig avsmak – följer hon Niklas sociala experiment och hans självgoda arrogans.
Det är inga djupsinnigheter vi får ta del av i ”Äktenskapsbrott”. I en annan form hade berättelsen passat i en såpopera. Men jag följer med intresse de olika karaktärernas utveckling. Inte minst berättarjaget gör mig nyfiken! Vem är hon? Efter att ha läst boken har jag fått en tydlig bild av denna kvinna, detta ”jag” som fördomsfritt funderar och resonerar kring det här med otrohet. Och här slås jag än en gång av hur fascinerande det är hur de små, korta orden kan säga så mycket!
Min enda invändning mot boken är slutet och berättarjagets intresse för vildsvinsjakt. Det känns lite avigt, konstruerat.
Jag köper inte riktigt slutklämmen, märker att jag väljer att se den som en symbolisk bit kaka som jag helst lämnar kvar på kakfatet. Jag får en känsla av att författaren gjort det lite för lätt för sig.
Mottagen: 21 augusti 2012
Anmäl textfel
