LitteraturMagazinets recension
av Betraktaren, Belinda Bauer
Omgivningen upplevd med Aspergers syndrom
Säga vad man vill om Belinda Bauer, men hon skriver annorlunda historier. Huvudperson i "Betraktaren", Patrick, lider av Aspergers syndrom. Hans pappa blir överkörd när han är sju år gammal av en bilist som smiter. Pappan rycks ur sina skor och försvinner och Patrick ser på och förstår ingenting. Vart tog han vägen?
Jag har läst de tidigare tre böckerna, som Belinda Bauer skrivit om Exmoorheden, där huvudpersonerna har varierat, men samma personer funnits i alla tre böckerna. Det var tre deckare, helt annorlunda än den vanliga deckaren och oerhört fascinerande. Den här boken har på sätt och vis samma psykologiska stil – en klurig historia med ett ännu klurigare slut.
Patricks mamma har svårt för Patrick. Hon förstår honom inte. Det var pappan som kunde nå fram till honom. Patrick tillåter ingen att röra vid honom och han tar inte ögonkontakt. Aspergers är ju en diagnos inom autismspektrat och Patrick har många av autismsymptomen.
Men han funderar. Han är begåvad, men hans tankar går i egna banor och han ställer många, för omgivningen, konstiga frågor. Vart tog pappa vägen? Skolpsykologen talar om att det är som att gå ut genom en dörr som man kan inte komma in igenom igen. Det där funderar Patrick mycket på och han är beslutsam. Han bestämmer sig tidigt för att hitta dörren, ta reda på vad som finns bakom, och vad som händer när man dör.
Förutom att Patrick brottas med problemet vad som händer med människor när de dör, har han svårt att tolka sina medmänniskors agerande. Han förstår inte ironi. Han tar allt rent bokstavligt och han kommer alltid i svårigheter. Han förstår inte känslor. Men han gör framsteg. Till sist vill jag bara klappa honom på axeln och säga: Du är så duktig, Patrick! Men, varken jag eller någon annan får röra honom.
Det är lätt att tycka om Patrick, även om han gör många konstiga saker. Det här är en sådan bok som får oss att få förståelse för udda människor. Jag tycker att Belinda Bauer gör detta med bravur, men ändå når inte den här boken riktigt upp till samma nivå som de tidigare. Visst finns här mord och mördare, men den känns inte som en deckare, utan snarare som en roman. Och det är kanske som en sådan den ska bedömas.
Senare i livet börjar Patrick studera anatomi. Han är logisk, han är pedant och målmedveten. Precis som många andra människor med hans handikapp. Anatomiutbildningen innebär bland annat, att tillsammans med läkarstuderande karva i döda människor för att i utbildningssyfte ta reda på dödsorsaken. Det är människor som donerat sina kroppar för ändamålet.
Det vore konstigt om inte hans besatthet skulle få konsekvenser. Det är svårt nog för Patrick att förstå människorna, de ”normala” människorna förstår inte honom heller. Han handlar otillbörligt och mot alla regler. Ändamålen helgar medlen. Efter ett flertal intermezzon beslutar rektorn att relegera honom. Patrick har dessutom mage att påstå att kroppen de dissekerar blivit mördad.
Slutet är som väntat ett slut med knorr. Ett riktigt bra slut. Belinda Bauer är en skicklig historieberättare och att låta huvudpersonen lida av Aspergers är ett genidrag.
Mottagen: 29 augusti 2013
Anmäl textfel
