Bengt Ohlsson har porträtterat Margot Wallström
”Alla människor förtjänar en biografi”
I dagarna kommer hans biografi över Margot Wallström, boken som kort och gott har fått namnet ”Margot”.
Men efter alla skönlitterära böcker var det plågsamt att gå ifrån fiktionen, tycker Bengt Ohlsson.
Bengt Ohlsson – stående krönikör i Dagens Nyheter och författaren bakom skönlitterära böcker som "Gregorius" – har skrivit sin första renodlade fackbok.
Men det var jobbigt att behöva hålla sig till sanningen.
– Jag kände mig som verklighetens fånge, säger han.
Att han tackade ja till uppdraget var långt ifrån självklart. När Margot Wallström ställde frågan sa han först nej eftersom han redan hade planerat vad han skulle göra de närmaste åren.
– Sedan ändrades förutsättningarna. Och så blev jag nyfiken och sugen på det försöka klämma in det här.
Efter den påhittade – om än väl researchade – biografin över rockgitarristen John Cummings ("Rekviem för John Cummings” 2011) kändes det som en logisk fortsättning att skriva en biografi, säger han.
– Det finns många människor vars biografi jag skulle tänka mig att skriva. Alla människor förtjänar en biografi.
Innan visste han väldigt lite om Marot Wallström och de hade aldrig träffats.
– Men det var inte avgörande. Man kan göra en biografi om vem som helst egentligen. Borrar man bara tillräckligt djupt så upptäcker man egendomligt allmänmänskliga historier hos de flesta, sådant som vi alla kan känna igen oss i.
”Margot” är inte den första bok som skrivits om Margot Wallström. 2009 kom journalisten Emily von Sydow med boken ”Margot Wallström” som bygger på intervjuer med människor i Margot Wallströms närhet.
Bengt Ohlssons bok har ett helt annat upplägg. Med honom vid pennan blir det en personligt hållen intervjubok, full med reflektioner och iakttagelser av kvinnan som utsågs till Sveriges populäraste kvinna år 2006.
Men när han började arbeta med biografin visste han inte exakt hur upplägget skulle bli.
– Jag hade inte känt mig bekväm med ett öppet eller underförstått uppdrag att prata om vissa saker. Det var viktigt för mig att samtalet fick styra. Det är livsfarligt att tro sig veta var det ska bränna till.
Under två veckor följde han Margot Wallström i arbetet i FN i New York – och slogs bland annat av hennes höga arbetskapacitet och stora simultanförmåga.
– Hon kan sitta i hårda förhandlar med ambassadörer i FN eller i krävande möten och sen gå och kolla mejlen och börja prata om barndomsminnen. Hon behövde inte några långa startsträckor för att prata om sin uppväxt, ibland kunde vissa minnen bara komma över henne.
Under arbetet med boken pratade Bengt Ohlsson inte så mycket med folk i sin omgivning om vad han höll på med.
– Jag brukar inte prata vitt och brett om mina projekt och gjorde det inte den här gången heller. Jag vill inte att folks frågor och kommentarer ska styra mig.
Men när folk ändå fick reda på vem han skrev om var den vanligaste frågan: ”Varför blev hon inte partiledare efter Göran Persson?”.
Bengt Ohlsson ställde frågan om och om igen när han intervjuade henne. Och fick olika svar vid olika tillfällen. Han tycker att svaren tillsammans ger en slags förklaring.
– En nyckel för mig var när hon berättade om sin pappa och hans skyttetävlingar. Hans äregirighet räckte inte hela vägen fram. När han hade chansen att vinna första pris då tröttnade han. Jag har lite känsla av att kan vara det samma för Margot. Men det kan också handla om att det blir för stort och tungt och ansvarsfullt. Och hon har också erfarenheterna av hur det gick för Persson och Anna Lindh.
Journalisten Barbro Hedvall hade jobbat med en biografi över Margit Wallström under några år utan att projektet fullföljdes. Bengt Ohlsson fick tillgång till hennes anteckningar och bandade intervjuer.
– Det var väldigt generöst av Barbro och väldigt användbart. Jag kunde luta mig mot hennes enorma kunskaper. Men det mesta i boken kommer från mina samtal med Margot.
Margot Wallström själv hade inte så mycket synpunkter på det han skrev, tycker Bengt Ohlsson. Mest ändringsförslag rörde sådant som handlade om andra än henne själv, säger han.
– Om spetsar till det så var hon väldigt mån om andra och tänkte sist på sig själv, säger han.
– För mig var det självklart att hon skulle ha sista ordet kring biografin. Det hade inte funkat om jag hade satt mig på tvären och sagt ”du sa faktiskt så här och då får du stå för det”. Vem är trygg med sådant upplägg?
Under samtalen kom en hel del svåra saker upp.
– Det har varit hårda bandage när man tittar bakåt i hennes liv. Väldigt mycket cancer och sjukdomar och missbruk. Men kanske är det allmänmänskligt, ofta finns det svåra erfarenheter som kantar ens väg. Det vete tusan om Margots liv är så annorlunda. Det är hårda bud att vara människa.
Det som var mest utmanande för honom själv i arbetet med boken vara skrivandet.
– Insamlandet av material var en fröjd. Men att skriva den den här boken var outhärdligt jobbigt. Jag var på fruktansvärt dåligt humör när jag skrev. Till slut kom jag på att det handlar om att fiktion är min grej, det är helt enkelt det jag trivs med att skriva.
– Det dröjer nog innan jag ger på något liknande. Men å andra sidan är det fel läge att fråga om det när man precis är färdig med något.
Anmäl textfel
