LitteraturMagazinets recension
av In till döden trött, Birgitta Åkesson
Intressant biografi med stora brister
Victoria Benedictsson dog för mer än hundra år sedan – men hennes öde fascinerar. I en ny bok ifrågasätts tidigare forskning om hennes liv.
Jag har inte kunnat komma undan Benedictsson –jag har ägnat mina studier i litteraturvetenskap särskilt åt könsrollsfrågan under 1800-talet och Benedictsson tillhörde en generation av författare som ifrågasatte samhällets syn på kvinnan. Samtidigt tog hon livet av sig och har därför rönt samma öde som många andra författare vars död varit tragisk eller spektakulär: en uppmärksamhet för sitt liv, snarare än sina böcker.
Benedictsson hann inte ge ut så många titlar, men en del av dem fortsätter att tryckas i nya upplager. För några år sedan återutgavs hennes – ganska så fiktiva – dagbok och orsakade en rasande debatt på kultursidorna. Återutgåvan var inte Benedictssons källtext, det var vännen Lundegårds väldigt fria bearbetning. Lisbeth Larsson anklagade Ebba Witt-Brattström som käftade tillbaka. Jag blev nyfiken och läste på: Lundegårds gamla biografi och Larssons bok, liksom några andra biografier om Benedictsson. Mina tidigare läsningar av Benedictssons eget författarskap hamnade i helt ett nytt ljus.
Nu har Birgitta Åkesson, en amatörforskare, gått igenom massor av tidigare outforskat källmaterial och tyckt sig hitta fakta som säger något helt annat än vad någon har hävdat hitintills. Åkesson menar att Benedictsson inte begick självmord på grund av att Georg Brandes – författarkollegan som hon hade en olycklig kärleksaffär med och som var ett svin – vilket faktiskt ofta är grundtonen i skildringar av Benedictssons tragiska öde. Åkesson ser Benedictsson som utmattad och instabil sedan lång tid tillbaka. Samtidigt hävdar hon att Benedictsson var starkt manipulativ och inte alls något offer.
Jag tror på Åkessons slutsatser – hon belägger dem väl genom alla tidigare ignorerade källor. Det är verkligen en rik bild av Benedictsson som stiger fram ur arkiven och några enstaka hävdanden utan grund kan jag tåla. Bitvis är det lite långtråkigt, men bitvis nästan deckarspännande.
Samtidigt finns det stora brister i framställningen. Dels stavas Benedictssons namn fel redan på baksidan och korrekturläsningen är bristande genom hela boken. Dels tröttnar jag när Åkesson för tusende gången upprepar sin tes. Den förstod jag ju redan i inledningen. Och källhänvisningen ska vi inte tala om. Massor av påståenden står helt utan källa och de källor som finns är ytterst bristfälligt beskrivna i referenslistan.
Det känns också märkligt att Åkesson aldrig nämner Benedictssons drama, "Den bergtagna", som hon skrev på slutet av sitt liv men aldrig färdigställde. Här kommenterade Benedictsson på vissa plan sitt eget öde och det har påverkar tidigare forskning så pass mycket att det inte kan ignoreras.
Kort sagt: en intressant bok som hade vunnit mycket på att gås igenom av en kunnig redaktör – någon med känsla för både det svenska språket och grundläggande standard för vetenskaplighet och källkritik.
Mottagen: 11 maj 2013
Anmäl textfel
