LitteraturMagazinets recension
av Överbefälhavarens hemlighet, Björn Ranelid
Om yttre hot och inre försvar
Ranelids nya roman bjuder på finmejslade personporträtt, krigshistoria och en påminnelse om att inte vara den som kastar första stenen.
När Björn Ranelids senaste bok "Överbefälhavarens hemlighet" inleds håller Sveriges målmedvetne och kontrollerade överbefälhavare Axel Wiman en minutiöst förberedd presskonferens beträffande de senaste veckornas yttre hot i form av allvarliga kränkningar av svenska farvatten och luftrum. Vid sidan av radio och tv är ett hundratal journalister närvarande. Då han upptäcker ett bekant ansikte bland dem brister hans inre murar och försvar och han får med ens ett mindre sammanbrott inför kamerorna.
Livet passerar revy inför överbefälhavaren. Där är barndomsgården utanför Kristianstad, den okonstlade lillasystern, den bedragne vännen och rivalen, den sjuka hustrun och den förlorade sonen. Axel Wiman gråter. Och inte på grund av de territoriella förbrytelserna. Redan innan han hinner hem har han blivit en nyhet, trots att det enda han gjort är något så trivialt som att fälla tårar. Händelsen kablas ut över hela världen och sprids i sociala medier. Sedan drar klappjakten igång.
Ranelid pendlar mellan personliga och territoriella kränkningar. Han fortsätter utforskningen av människans innersta väsen, med militära termer skärskådar han inte bara individen i den fyrstjärniga uniformen utan också ofrihet och livsvillkor för offentliga personer i dagens Sverige.
Allt är dock inte elände. Merparten av romanen ägnas åt Axel Wiman och hans närmaste i form av praktfulla miljöbeskrivningar och varma, inkännande personporträtt. Särskilt gripande är den lilla systern med Downs syndrom som inte har en enda beräknande tanke i huvudet, inte en enda känslokall cell i sin kropp. Dessa skildringar överskuggar överflödiga upprepningar och gör boken lätt att läsa trots tunga ämnen.
Mottagen: 11 mars 2016
Anmäl textfel
