LitteraturMagazinets recension
av Kapten Haddocks ordbok : från alabasterskalle till ökenråtta, Björn Wahlberg
Ordbok för alla Haddockfans
Anfäkta och anamma, bomber och granater! Det vresiga humöret på topp, känslorna utanpå och ordkonstruktioner från en annan galax.
Viss litteratur är bara ett måste att läsa då det bidrar till en omistlig nostalgitripp. Den nyutkomna ”Kapten Haddocks ordbok” är ett briljant exempel på detta. Få Tintinfans skulle värja sig från allmän konsensus att äga ett särskilt gott öga till den okontrollerade och verbalt oborstade sjöbjörnen med serievärldens största hjärta: ikonen och legendaren Kapten Haddock i den tecknade serien Tintin. Hans karaktär har via Hergés försorg i åratal levererat en rik ordbank av synnerligen användbara smädelser för alla tänkbara tillfällen. I föreliggande uppslagsverk har allehanda förolämpningar förpackats förnämligt, redo av avnjutas.
Jag inser muntert att samtliga uttryck i samlingen är mig väl bekanta och skrattar kluckande vid återseendet av alla festliga kraftuttryck. Tillåt mig exemplifiera med några små smakprov för att egga sinnet utifrån den haddockska svordomslistan. Vad sägs om: ”lurvig ananas”, ”alabasterskalle” eller varför inte det oerhört användbara: ”grobian”? Det sistnämnda är för egen del ett sedan barndomen oumbärligt träffsäkert verktyg som effektivt illustrerar diverse ohyfs och fasoner.
I första delen av denna samlingsvolym får läsaren en utförlig bakgrundsbeskrivning. För all del intressant om än möjligen en aning självklart och delvis lite långrandigt, då ivern att vilja sätta tänderna i det väsentliga alltså smädelserna i sig, är överhängande. I förordet ges läsaren en djupare förståelse kring ordkonstruktion, betydelsehänvisningar och viss kontextuell information kring bruket av de skiftande okvädningsorden. Därefter kommer så äntligen huvudnumret där själva frosseriet kan börja. Uppslagen pyntas med några autentiska seriebildsrutor och/eller återkommande små tecknade Haddockfigurer i diverse karaktäristiska positioner. Det är både trevligt och roligt att segla sig igenom sidorna likt en munter ordpirat på upptäcktsresa.
Vid en närmare eftertanke är det komplexiteten i ett omåttligt komiskt tecknat detaljutförande av Haddocks överteatraliska minspel och vilda gestikulerande, indränkt i dråpliga situationer kryddat med en karaktäristiskt genomgripande tryckvåg ofiltrerade glåpord som skapar den här filurens storhet. Gliringar, som lämpligen bör behållas inombords av hänsyn till omgivningen, levereras medelst vidunderlig affekt, tvärtemot gängse etikett.
Via förtjust åskådning av den här ”mänskliga vulkanens” rykande heta utbrott upplever publiken en slags katharsis för själen. Lite grann påminner även Haddock om Hasse Alfredssons murvliga karaktär Garbo i ”Att angöra en brygga” (1965). Udda, egen, med massiv personlighet samt oerhört fascinerande. Haddock synes vingla runt i de väl tilltagna och snirkligt vida, svulstiga svängarna, mellan de inte helt självklara kontrasterna av fullständig galenskap mot djupaste omtanke, gränslös eufori mot frustande ursinnesutbrott och snustorr nykterhet mot diverse alkoholmarinerade hallucinationsvirrigheter.
Hela tiden är läsaren tryggt förvissad om att kaptenen är den mest pålitliga vännen, bergfast ståendes vid huvudpersonens sida som den påsköliknande stenstod han någonstans liknar. Vi sympatiserar och värnar denne kurre, ständigt på gränsen till ett nervsammanbrott, eftersom de goda kärnsidorna alltid är närvarande under den råbarkade ytan.
Serieläsaren odlar därtill ett högst förlåtande överseende med kaptenens stora svaghet: hans passionerade förkärlek att ta till flaskan och överförfriska sig i all sin stolliga prakt. För övrigt är något av det roligaste jag någonsin sett ifrån serievärlden när Haddock och Tintin kämpar för sitt liv genom en stekhet öken och den av värmeslag gränsande till vansinnige Haddock hallucinerar att Tintin är en törstsläckande champagneflaskehägring varpå han desperat försöker vrida av ”korken" (dvs huvudet) på flaskan. Jag skulle faktiskt vilja driva det så långt som till påståendet att utan Haddocks närvaro hade Tintinserien bara varit en platt och intetsägande deckarhistoria. Därför förtjänar han också äran av en helt egen bok.
Hade jag fått önska så skulle fler illustrationer varit att föredra då detta trots allt handlar om en tecknad seriefigur. Hur som haver är det ett kärt återseende, väl värt att investera tid i för alla oss ”krumelurer och knallhattar”. Haddock kommer alltid vara ett förebildligt fenomen i de kreativa invektivens spännande konstruktionsvärld.
Mottagen: 4 oktober 2020
Anmäl textfel
