LitteraturMagazinets recension
av Den nya människan, Boel Bermann
Skräcken när allt liv långsamt börjar dö ut
Barnafödandet avtar och upphör, först i i-länderna, men sedan i hela världen. Det sker långsamt, men det är tydligt. Vad är det som händer? Har vi till slut förgiftat vår planet så att allt mänskligt liv upphör? Eller förändras? Ett skräckscenario som inte är helt otänkbart!
Det här är en skrämmande framtidsvision i en lättläst bok. Den är visserligen på 200 sidor, men eftersom många sidor utgörs av korta tidningsnotiser och bilagor från psykologer, så går det snabbt att läsa boken. Händelserna utspelar sig under åren 2013-2038.
När barn börjar födas igen är de är annorlunda. De leker inte tillsammans och vill inte leka med andra barn, de ensamma barnen, som söker deras sällskap. Ögon är tomma, de är känslokalla och när de blir oroliga börjar de utsöndra ett surrande ljud. Men de känner igen varandra direkt och trivs tillsammans. Tillsammans blir de starka.
Rakel passar ett barn, ett barn av den gamla tiden. Plötsligt måste hon rädda barnet från att bli dödat av ett av de nya barnen. Hon måste ta i av alla krafter och det nya barnet avlider. Hon är en mörderska. Hon är den första att inse att de nya barnen inte bara är annorlunda utan riktigt farliga, men ingen tror henne. Hon får vård, men släpps efter fem månader. Då har även andra insett faran.
Vilket dilemma politikerna ställs inför. Hur ska situationen hanteras? Barn är viktiga. Barn och unga behövs för att samhället och ekonomin ska fungera. Någon måste ta vid och försörja de äldre. Är människosläktet som vi känner det på utdöende? De nya barnen är arbetsamma och högintelligenta, de utgör en utmärkt arbetskraft som kan försörja den åldrande befolkningen. Men de är oberäkneliga. Psykologer arbetar för att förstå den nya människan. Det här är riktigt spännande och skruvar upp mina förväntningar.
En fruktansvärd händelse på Rakels arbetsplats får henne att tappa fotfästet. Så ställs Rakel inför ett val hon inte hade förväntat sig.
Som alltid när det gäller den här typen av litteratur så kräver slutet något extra, ett klimax. Men, det får vi inte här och det är synd. För det är en bra historia, väl disponerad och välskriven. Slutet är både ett slut och en början. Kanske är den menat så, för att kunna spinna vidare på berättelsen? Jag blir ändå lite besviken. Berättelsen lovade så mycket mer.
Allt som allt är romanen en intressant och lovande debut av Boel Bermann. Berättelsen är bitvis riktigt spännande även om den är lite kort. Den känns mera som en novell.
Mottagen: 21 augusti 2013
Anmäl textfel
