Emma Kreü
Åh, vilken hemlängtan
Just nu trängs det flera böcker på mitt nattduksbord (eller, ärligt talat, kattens klätterbräda där hon bara använder den övre delen och den undre tjänar som bokhylla) som är mycket intressanta. Där finns bland annat Donna Tartts senaste, hennes första på tio år, samt den avslutande delen i Engelsforstrilogin. Mycket spännande saker, alltså.
Men där trängs även en helt annat bok, nämligen "Bombay Take Away - Indien genom maten" av Malin Mendel Westberg. En bok om människorna, kulturen, samhället - och självklart maten, i främst Bombay. Fusionfood, traditionell matlagning och religiös föda i en glad mix. En bok som förundrar mig på många sätt, men mest av en särskild anldening - den ger mig hemlängtan så att tårna krullar sig. Och jag har inte ens varit i Indien.
Men jag bodde i mer än fyra år i Dar es Salaam, Tanzania, och tre av dessa åren huserade jag i ett område där det mest bodde människor av indisk och pakistansk härkomst. Alla de närmaste resturangerna - från de lite flådigare till de som bestod av en tillfällig grill och en träbänk, var inspirerade av det indiska köket. Och det var gudomligt gott.
Matpassionerad som jag är, minns jag mycket genom just smaker och dofter, och när jag jag läser Mendel Westbergs bok så är det mixi, bhadjias och gobi manchurian dry som svämmar över i minnescentrat. Allt det andra kommer liksom på köpet. Resturanger där man satt under bar himmel i skymningen och tittade på fladdermöss stora som katter som flög förbi, chai masala i en alldeles för tunn plastmugg på en skumpig väg någonstans utanför Bagamoyo, chapatis stekta i skjul av korrugerad plåt. Det vattnas i munnen och jag googlar och twittrar frenetiskt om vart jag kan hitta Chindian food i närheten av Stockholm. Och jag inser att jag har hemlängtan.
Avdelning: Mat Taggar: #Indien #hemlängtan #Chindia
Kommentera
Anmäl textfel
