Nu firar hon tio år som utgiven författare
"Tiden har givit mig rätt"
Om det finns en matematisk formel för hur man blir en succéförfattare måste den stavas Camilla Läckberg.
Ut i fingerspetsarna tycks hon personifiera den ultimata mixen av skicklig författare och tuff marknadsstrateg. Att hon dessutom har en fantastisk förmåga att leverera one-liners gör förstås inte saken sämre. När hon firar tio år som författare finns hon utgiven i över 50 länder och kan stapla miljonerna på hög.
– Jag känner ibland att hur mycket ska jag gapa efter? Ska jag gapa efter att också bli erkänd på de fina kultursidorna? Nej, jag skiter i det! Jag ligger inte vaken på natten innan Nobelkommittén ska ringa runt och tillkännage Nobelpriset i litteratur. Jag vet att det inte är den littertur jag skriver, säger Camilla Läckberg.
LitteraturMagazinet träffar henne i Göteborg. Hon kommer direkt från liveinspelningen av Babel i Sveriges Television och schemat är späckat. Vår intervjutid får flyttas flera gånger och direkt efter vårt samtal far hon vidare för att signera senaste barnboken “Super-Charlie och Mormorsmysteriet”. Hon sveper in som en filmstjärna tillsammans med sin stab. Av den smygande dagisförkylningen, som mitt under intervjun måste hålls tillbaka med ett glas vatten och en Ipren, märks inte ett spår. Camilla Läckberg säger att hon verkligen njuter av sina framträdanden.
– Ja. Jag tycker att det är kul – jag tycker verkligen det, säger hon och betonar varje stavelse.
Lite senare under intervjun kallar hon livet i rampljuset “en ynnest” och säger att alla småbarnsmammor borde få blanda upp vardagen med lite intervjuer, signeringar och framträdanden ibland.
– Gå på filmpremiär till exempel! Att få bli plåtad av proffsiga fotografer. Det är verkligen kul!
Camilla Läckberg har under åren arbetat målmedvetet med att marknadsföra sig själv och sina böcker.
– På grund av min bakgrund som marknadsförare insåg jag det tidigt att författare är varumärken, säger hon.
Redan när hon debuterade satte hon upp det kaxiga målet att hon ville bli känd – i syfte att kunna leva på sitt författarskap.
Hennes varumärke bygger på kontraster och motsatspar: myspys och mord, vardag och kändisgalor, glamour och foppatofflor, småstad och storstad, den fula ankungen som blev en vacker svan, drömmen som förverkligades genom hårt arbete, småbarnsmorsan som äter falukorv med ungarna, glittrande kändis på galapremiär i fotoblixtarnas sken... Hon levererar bilden om och om igen. Var slutar varumärket och var börjar människan? Under en timmes intervju är det såklart omöjligt att avgöra. Och gör vi inte alla det, lägger tillrätta bilden av oss själva? Camilla Läckberg verkar i alla fall inte vara den som ödslar tid på flummiga grubblerier.
– Jag tycker att man får gilla läget. Det är så det är, säger hon när hon pressas på en värdering kring det faktum att en författare som vill sälja sina böcker har större chans att lyckas om hon eller han visar upp sin person och syns i media.
Samma sak gäller existientiella frågor. Camilla Läckberg har berättat att hon tror att hennes pappa, som dog i cancer när hon var 19 år, ändå på något sätt är med henne och upplever hennes framgång.
– Jag har en barnatro, jag tror på någonting. Människor över hela världen har försökt sätta etikett på detta någonting. Men jag tror att det är lika bra att kasta in handduken, det finns ingen etikett. Jag gör det bästa av livet. Antingen är det så småningom ridå ner eller så finns något mer. Tids nog får man veta.
Det verkar vara så hon resonerar över lag: Så här är det. Punkt.
– Nu har jag det här livet, det går inte i repris, nu kör vi, säger hon.
Hon berättar otroligt snabbt och välformulerat och svarar på alla frågor. Bara ett ämne verkar hon oändligt trött på – frågor kring hennes målmedvetna satsning på att marknadsföra sig själv.
– För mig är det självklart att vara tillgänglig för läsarna. Men man behöver inte göra en massa offentliga framträdanden och resa land och rike runt och föreläsa. Man behöver inte göra hur mycket signeringar som helst. Det finns absolut ingen som tvingar en, det är ett frivilligt åtagande, säger hon låter nästan som om hon talar till ett barn när hon fortsätter:
– Men om man inte vill det, om man inte trivs med det, om man inte är konfortabel med det och inte gör det – då måste man också se sambandet och förstå att då får man inte samma resultat!
– Problemet blir ibland när man tycker “gud vad orättvist att hon säljer så mycket och jag säljer inte lika mycket”. Jo, men jag har ju gjort alla de här sakerna för att sälja så här mycket! Vem vet vad som hänt om du hade gjort samma sak? Du hade kanske sålt ännu mer än jag gör... Det är där som det haltar ibland.
– Dessutom lider vi fortfarande av devisen – som funnit så länge i branschen och som suttit så hårt i väggarna – att en bra bok säljer sig själv... Det är verkligen ingen sanning längre, säger hon.
På tio år har Camilla Läckberg gått från outgiven författare till Sveriges mest lönsamma. Hennes deckare är utgivna i över 50 länder. Nu för tiden har hon svårt att ta ledigt eftersom det nästan alltid är lansering någonstans i världen. PR-människor i Frankrike och Spanien vill att hon kommer och gör intervjuer, en bokmässa i Mexico vill att hon är med... Den naturliga mellanperioderna – då boken är klar för tryck men ännu inte kommit ut – finns inte längre.
– Det har blivit ett litet dilemmat. Det finns alltid en release någonstans liksom.
– Men ibland så måste jag säga att “nu gör jag ingenting den här månaden”. Man blir ju less på sig själv till slut också!
Hemma i villan i Stockholm har hon en stor bokhylla från golv till tak till bredden fylld med olika översättningar. “Änglamakerskan” på franska, “Isprinsessan” på polska, “Tyskungen” på japanska... Bokhyllan är ett sätt visualisera framgången som annars är omöjlig att greppa.
– Ta “Änglamakerskan” till exempel. Den har sålt i 350 000 exemplar. Hur många pallar är det? Jag har ingen aning! Det går inte att se framför sig, säger hon.
Men trots det enorma genomslaget både på hemmaplan och ute i världen – där hon på vissa håll tas emot som en filmstjärna och även fått fina recensioner – är hon inte välkommen till litteraturens finrum hemma i Sverige. Hennes agent förberedde henne på att hon skulle förpassas till avdelningen “fulkultur” redan 2005 när försäljningen av hennes deckare började ta fart på allvar. Böcker som säljer kan ju inte vara bra...
– Det finns en så konstig logik i Sverige. Det blir till slut nästan så att jag garvar åt det, säger hon
– Mina första böcker fick jättefina recensioner. Det är ingen som kommer ihåg nu...
Camilla Läckberg levererar klatschiga citat på löpande band. När jag lyssnar igenom intervjun i efterhand hittar jag åtminstone tio uttalanden som skulle passa som rubrik. Hennes förmåga att uttrycka sig drastiskt är förstås mums för kvällstidningar och skvallerpress sedan hon för sju år sedan kvalade in som löpsedelkändis. Hon kallar de här tidningarna “ett odjur jag inte riktigt kan tämja”.
– Trots att jag tänker igenom ganska noga vad jag säger finns det alltid utrymme för att misstolka någonting som blir en stor rubrik som låter jättekonstig om man inte läser artikeln.
Nu senast var det en intervju där hon kommenterade skilsmässan med Martin Melin. Rubriken blev ”Jag är stolt över hur vi skött skilsmässan”.
– Man behöver läsa det i kontexten för att förstå hur jag menade.
Ett annat exempel är när hon råkade kalla mammor som curlar sina barn för “nazimammor” i en intervju med Alex Schulman i Aftonbladet vilket ledde till rubriken “Läckbergs attack på nazimammorna”.
– Det enda sättet att kontrollera det här på är att inte göra några intervjuer alls. Och då tar jag hellre smällen. Jag får tänka på vad jag säger i stället. Och i alla fall inte ge några lättköpta one-liners...
– Å andra sidan, just nu spelar det ingen roll vad jag säger... De skriver i alla fall, säger Camilla Läckberg som dessutom är väldigt aktiv på sin blogg, twitter och instagram.
Har du någon gång lekt med tanken att undvika offentligheten?
– Ja, någon gång har jag tänkt att jag kanske bara skulle lägga twitter och instagram. Men jag får samtidigt så mycket som jag blir så glad av... Just nu håller jag på och messar med en 14-årig kille som startat “Läckberg fanclub” på instagram. Han älskar böcker och vi messar boktips till varandra. Man blir glad av en 14-åring som älskar böcker!
Hur har avundsjukan och debatten om marknadsföring av litteratur påverkat dig?
– Alltså jag har njutit lite av det... Jag har faktiskt aldrig tagit åt mig för jag har känt så starkt att jag har rätt och de har fel. Tiden har dessutom givit mig rätt och jag vet ju själv hur mycket jag brinner för att skriva, hur mycket jag brinner för att berätta, hur mycket jag älskar böcker, hur mycket jag älskar litteratur...
– Hela den här finkultur-fulkulturdebatten har jag heller aldrig tagit åt mig det minsta av för jag har alltid känt att jag blir hellre läst och kallad fulkultur än att jag inte blir läst och kallad finkultur – om jag måste välja.
Anmäl textfel
