LitteraturMagazinets recension
av Mitt i byn : Med kyrkan som följeslagare genom Sveriges historia, Carin Bergström
Kyrkan - årsringar av en tusenårig historia
"Mitt i byn" är en lättläst och användbar sammanfattning av en kyrkohistorisk utredning, skriven av historikern Carin Bergström.
I sin nya bok går Carin Bergström igenom den svenska kyrkans utveckling, både arkitektoniskt och i förhållande till det omgivande samhället. Hon ger en bra bakgrund med konkreta nedslag som kan fungera som följeslagare när man reser runt i landet. Vi är många som tittar in i kyrkor som kommer i vår väg. Med den här boken kan vi bättre tolka de historiska signaler som de bär med sig.
När jag läser är jag nyfiken på hur folket hade det, hur vanliga människor påverkades av maktstrider och påbud. Jag får vänta lite innan författaren kommer in på det. Det har väl helt enkelt att göra med att vanligt folk inte har gjort så starkt avtryck i historien. Det är de som haft råd att bygga och upprätta minnesmärken över sig själva som syns.
Men de många krigen på 1600-talet förde med sig att det finns mycket material att tillgå om befolkningen. Prästerna ålades att hålla längder över dop, vigslar och begravningar. Det gjorde det möjligt att skriva ut soldater till armén. För svenska släktforskare i dag är anteckningarna av stort värde. I jämförelse med många andra länder kan vi enkelt få uppgifter om våra förfäder långt tillbaka i tiden, ända till 1600-talet.
Socknen var en viktig bärande del i samhällskroppen före kommunernas tillkomst. Vid mitten av 1800-talet hade det runt kyrkan vuxit fram sockenstuga, skolhus, fattigstuga, sockenmagasin, klockargård och prästgård. Socknens sociala struktur återspeglades i kyrkorummet. "Luthers lilla katekes", som efter reformationen var den mest lästa läroboken, reglerar i "Hustavlan" hur församlingen ska sitta i kyrkorummet. Under den katolska tiden hade man fritt fått röra sig, man kunde falla på knä eller stanna till vid någon helgonbild och be. Nu skulle sockenborna sitta stilla och lyssna på prästens utläggningar. Bibelordet blev det centrala i den protestantiska kyrkan.
Längst fram satt godsägarfamiljer – om det fanns sådana – och de lokala ämbetsmännen. Sedan delades kyrkbänkarna in efter hemman eller gård. Männen satt på den högra och södra sidan, kvinnorna på den vänstra och norra. Mannen som ansågs stå närmast Jesus, det andliga, och positiva saker som ljus, dag och sol, fick den förnämare högra sidan som också ofta står för makt. Det blev inte sällan bråk, till och med slagsmål, om platserna, och det var mest kvinnor som var upprörda om någon tagit deras plats. Det är inte så svårt att förstå om man betänker att kvinnorna inte hade så många platser att visa upp sig offentligt på. Då blev kyrkan och gudstjänsten på söndagarna viktig.
Åren 1760-1860 byggdes det många nya kyrkor. Det har att göra med att befolkningen i socknarna och hela riket ökade kraftigt. I början av perioden hade Sverige 1,9 miljoner invånare, i slutet 3,8 miljoner. De kyrkor som då byggdes har fått det nedlåtande namnet Tegnérlador. Esaias Tegnér var biskop i Växjö stift i början av 1800-talet, och han satte i gång många kyrkobyggen eftersom de medeltida kyrkorna blivit för små. Den föreskrivna normen var en långhuskyrka uppförd i sten med höga fönster och ett stadigt klocktorn. Kyrkorummet var lutherskt enkelt. Utsmyckningen koncentrerades till altaruppsats, predikstol och orgelfasad. I kyrkor som byggdes om kalkades de medeltida målningarna över.
I inledningskapitlet berättas om Maglarps stora tegelkyrka i Skåne från 1909 som revs 2007. Församlingens medlemmar har minskat i antal och får nu plats i den kyrka som byggdes på 1100-talet. I dag döper församlingsborna sina barn i samma dopfunt som medeltidens människor. Maglarps gamla kyrka har emellertid också den renoverats och utökats under åren. Så där kan man följa årsringarna av en tusenårig historia som innehåller avtryck från både dansk och svensk tid.
Mottagen: 16 oktober 2015
Anmäl textfel
