LitteraturMagazinets recension
av Åsneprinsen, Caroline Hainer
Skriet från förorten
Caroline Hainers andra roman handlar om pojken Jim, som färgad av jantelagen växer upp i arbetarklassförorten Hagsätra under sent 70-tal.
"Åsneprinsen" inleds med ett utdrag från Bröderna Grimms saga med samma namn. Den handlar om en kung och en drottning som ber om ett barn, men istället får de ett litet åsneföl.
Jim Jonsson är åsneprinsen som växer upp i Hagsätra söder om Stockholm och aldrig riktigt tar sig därifrån. Han är anspråkslös, lågmäld och tillbakadragen. Han håller sig undan och passerar alldeles osedd. Den enda riktiga bekräftelsen han får är när han som tioåring spelar rollen som åsna i en skolpjäs och brister ut i ett äkta åsneskri på scenen. Först då blir han till i andras ögon och efter det ändras hans plats i den sociala hierarkin. Han blir Åsnan – både retad och beundrad. Det improviserade skriet blir på sätt och vis livsavgörande.
Det hör till ovanligheterna att någon som Jim står i centrum för en roman. Och kanske finns det anledningar till det. Läsaren måste ha tålamod med hans obeslutsamhet. Han sitter liksom i passagerarsätet på sin egen bil medan åren far förbi. När han inte låter någon annan köra och styra har han autopiloten på, och försöker han någon gång själv ta kontroll över ratten upptäcker han att hjulspåren är alldeles för djupa – han är oförmögen att ändra kurs.
"Åsneprinsen" är en berättelse om vardagstristess, ensamhet, livet före internet och livet i förorten. Den är inte helt olik Torbjörn Flygts "Underdog" med tanke på den kronologiska dispositionen och miljöerna, även om den senare utspelar sig i Malmö. Det är samma jantelag och sammanhållning, men "Åsneprinsen" är mer avskalad och vemodig. Medan Johan i "Underdog" har en närvarande mor och stor revanschlystnad har Jim två föräldrar, men de ser varken honom eller varandra, och sitt mindervärdeskomplex ämnar Jim inte göra någonting åt.
Hainer har själv vuxit upp i Hagsätra och ger en realistisk beskrivning av människorna där, långt ifrån de stereotypt våldsamma framställningarna av förorten. Där bor mestadels vanliga människor som gör vanliga saker och ser till att allting fungerar utan att göra så värst mycket väsen av sig. De flesta faller inte in i tungt missbruk och kriminalitet – det gör inte heller Jim och hans kompisar, snarare tvärtom. Bara att spika upp tavlor på väggen i studentrummet tar emot för Jim eftersom det är otillåtet. Kompisarna är mer utåtagerande och ställer krav både på livet och sig själva – den ene vill bli journalist och den andre rockstjärna. I sin vilja att göra allting rätt och ingen besviken slits Jim mellan dem och flickvännen som över huvudtaget inte kan förstå hans oförmåga att drömma, agera och ta ansvar för sitt liv.
Boken är ingen given bladvändare utan snarare en djupdykning i vardagens krassa realism, men den är originell i all sin enkelhet. Ibland kan det bli lite mastigt och melankoliskt med alla outtalade drömmar och oförmågan att uppfylla dem av rädsla för att misslyckas eller göra fel. Texten kan behöva bearbetas av läsaren för att komma till sin rätt, så ur det perspektivet är det en riktig bokcirkelsbok.
"Åsneprinsen" är en uppväxtskildring och en skärskådning över ett liv som aldrig tagit fart, och kan nog betraktas som en varningsklocka och uppmaning till alla åsneprinsar och åsneprinsessor som håller tillbaka, att släppa taget, att våga chansa, satsa, misslyckas och försöka igen.
Så hur gick det då för Bröderna Grimms åsneprins? Jo, när han väl kastat av sig åsnehamnen visade han sig vara en vacker ung människa.
Mottagen: 6 maj 2016
Anmäl textfel
