LitteraturMagazinets recension
av Kära Liv och Caroline : Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli, Caroline Ringskog Ferrada-Noli
Inte helt lyckat när Liv och Caroline går från pod till bok
När "En varg söker sin pod" blir bok bryts förtrollningen. Borta är den sköna, inbjudande samtalsformen. Läsaren görs till passiv mottagare – och hamnar liksom utanför. De gamla högstadiekänselspröten aktiveras och en ny känsla uppstår. Rädsla?
Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli är serietecknare respektive författare/skribent/producent samt barndomsvänner. Sedan 2012 har de drivit den framgångsrika podden "En varg söker sin pod" ihop. En pod som nu, helt i linje med dagens fäbless för att adaptera allt framgångsrikt till fyrtiotusen andra format, även blivit bok.
Bokens upplägg bryter mot poddens samtalsform och är mer en slags frågespalt där frågor från lyssnarna avhandlas grundligt och (för det mesta) på största allvar. "Finns det politiska val som påverkar era val av kläder?" samsas med "Vad har ni för relation till döden?".
Vad som däremot är exakt som i podden är att allt baseras på att Liv och Caroline är så intelligenta och roliga. De lyfter frågor från den enskilda individen till högre, mer intressanta, strukturella nivåer. De tillåter sig att resonera fram en åsikt vilken de sedan utan problem kan revidera om så skulle behövas. Jag tror att det är just detta som gör poddar så intressanta. Det får ta tid och jag som lyssnare kan hänga med hela vägen, från tanke via resonerande till färdigformulerad åsikt. Det är transparent, inbjudande och perfekt för den medskapande medvetna mediekonsumenten av idag.
Så hur får man detta sköna att fortsätta vara skönt även innanför hårda pärmar och strikt satt text?
Liv och Caroline är jäkligt bra. Så smarta. Liksom intellektuella OCH flamsiga på en och samma gång. Men hur mycket jag än älskar Liv och Caroline, älskar jag dem så som jag älskade de coolaste tjejerna på högstadiet. Min dyrkan är uppblandad med rädsla, för jag vet ju att de inte är mina kompisar på riktigt. De skulle kunna dumpa mig och gå iväg, arm-i-arm, vilken sekund som helst. Jag läser att Alexandra Pascalidou älskar boken och tänker ”Är det för att hon är innanför och delaktig? Medan jag står här vid sidan av och försöker låtsas som att jag inte sneglar in i värmen, överväldigad av bittert mindervärdeskomplex.”
Jag fattar faktiskt inte riktigt varför man valt att försöka tygla det fria pod-samtalet genom att spärra in det meddelst teman och kapitel. Jag tror nämligen att det är någonstans här den där lilla, lilla tonen som taggar igång alla mina högstadiekänselspröt har sitt ursprung. I podden bjuds jag in att ta del av ett samtal mellan två vänner som kan mycket, men inte allt. Jag tillåts liksom tjuvlyssna lite. Jag ser inte dem, och de ser inte mig. Men när man i boken utgår från direkta frågor från lyssnaren (med andra ord läsaren, med andra ord mig) bryts förtrollningen.
Jag sitter inte längre tryggt bredvid och lyssnar. Jag som läsare har plötsligt fått ögonkontakt och det är jag som är ställföreträdande frågeställare. Lyssnarnas/mina frågor besvaras. Ibland blir jag bryskt peppad ibland avvisad som lite enfaldig. Tryggheten är borta. Att lyssna vid sidan av och höra två vänners gnabbande och interna jargong är härligt. Att stå som mottagare för rätt och fel känns mest olustigt. Och det är jäkligt synd på så rara ärtor.
Jag börjar i stället drömma om att ett par av mina andra pod-älsklingar, Martina Montelius och Gunilla Brodrej, också skulle skriva en bok. En bok som handlar om konst, psykoterapi, relationer, barndom och vin. En bok som sket i kapitelindelningar, tematisering och att bryta illusionen genom att kräva att jag ska driva deras samtal meddelst min omedelbara närvaro.
Fast varför promt önska sig något nytt när man redan har något man älskar? Boken är alltid bättre än filmen. Och nu vet jag att podden, i alla fall denna gång, är bättre än boken.
Mottagen: 6 maj 2015
Anmäl textfel
