Han vill vara som forna tiders sagoberättare
Chris Cleave skriver om vår tids rädslor och utmaningar
Chris Cleave, den brittiska författaren bakom storsäljaren “Little Bee”, ger nu ut sin roman “Guld” på svenska. LitteraturMagazinet träffade honom för ett samtal om politiska romaner, baksidetexter, vår föränderliga tid, moderna sagor och vårt behov av läsa och samtala om våra grundläggande rädslor.
Han har jobbat som författare på heltid i tio år. Genombrotten kom med andra romanen “Little Bee” som blivit en internationell bästsäljare. Boken kom på svenska i mars 2012 och har hittills sålt i 180 000 exemplar och legat på pockettoppen våren och sommaren 2013. Nu är Chris Cleave i Sverige för att göra intervjuer och signera sin nya bok “Guld” som kommer i dagarna.
– Det förvånar mig fortfarande att jag kan ägna mig så mycket åt att skriva. Jag undrar när det ska komma någon vuxen och säga till mig att skaffa mig ett jobb, säger Chris Cleave med ett stort skratt när vi sammanstrålar på ett hotell i centrala Stockholm.
Han är översvallande trevlig, pratar om sina tre barn, visar barnböckerna han köpt till dem (bland annat “Pettson och Findus” på engelska) och frågar om den politiska situationen i Sverige. Som om vi satt med en öl på puben och hade all tid i världen att bara ha trevligt.
– Jag älskar verkligen att skriva böcker! Jag älskar att göra research och hela tiden lära mig något nytt. Och jag älskar själva skrivandet, att sitta där med meningar och ord, skriva och skriva om, säger Chris Cleave.
Han kallar sig hellre historieberättare än författare. Visst, han älskar språket. Men det är berättelserna som är det viktiga. Han vill vara som forna tiders berättare, de som satt framför lägerelden och hittade på sagor om det som engagerade och skrämde folk.
– Kanske berättade de om hemska vikingar som kom dit för att plundera? säger han och skrattar igen.
Men skämt åsido: Han ser skrivandet som en tvåvägskommunikation och säger på fullt allvar att hans böcker inte betyder någonting i sig själva – det är reaktionen och samtalen med läsarna som är det viktiga. Vid lägerelden handlade det om att de som lyssnade skulle sitta kvar – och samma sak gäller nu.
– När jag får mejl från läsare svarar jag alltid med att ställa fyra frågor till dem. Alltid samma frågor. Det handlar om vilken dag i deras liv som varit bästa dagen, vilken som varit den värsta, vad de hoppas och drömmer om och vad är de är rädda för, säger han.
I “Little Bee” är frågeställningen hur den rika världen behandlar den fattiga och hur en karriärkvinna i London hanterar att plötsligt stå öga mot öga med en fattig flicka från tredje världen som förlorat allt.
– Det är en bok som handlar om vår tid. Det har förvånat mig att så många har velat läsa den för det är en både svår och politisk bok som tar upp flera svåra frågor, säger han
En kvalificerad gissning är att många bokcirklar runt om i Sverige just nu läser och diskuterar Little Bees öde. Chris Cleve tycker att det hedrar läsare i Sverige att boken har blivit så populär även här.
– “Little Bee” har bara gått att sälja i vissa länder, de visar att ni är engageradei sociala frågor. Den har till exempel inte gått att sälja i Frankrike. Där har vi sålt kanske tjugo exemplar, säger han.
Vem är egentligen huvudperson? I den svenska utgåvan står det i baksidetexten att den handlar om flyktingflickan Little Bee – men boken handlar minst lika mycket om den brittiska medelklasskvinnan Sarah O´Rourke?
– Boken handlar om deras relation. Men “Little Bee” var en bra titel, jag själv hade en väligt tråkig titel som arbetsnamn när jag skrev.
– Det är så olika hur förlag i olika länder har vinklat handlingen i baksidetexterna. Jag är så tacksam för de hjälper till att presentera min bok så att folk blir intresserade av att läsa den. I USA fokuserar de mer på Sarah O´Rourke i baksidetexten och skriver inget om att den handlar om flyktingfrågan, säger han.
Hans eget politiska uppvaknande kom 1994 när han som ung student fick tillfälligt jobb på en flyktingförläggning. Där och då föddes fröet till det som skulle bli “Little Bee”.
– Innan dess hade jag inte alls funderat över svårare saker. Jag hade en bra barndom, glada vänner, och hade inga problem. Jag trodde att mitt land var bäst i världen, berättar han.
På flyktingförläggningen såg han plötsligt en helt annan verklighet. Att hans land kunde behandla människor så ovärdigt blev ett dråpslag för tron på att Storbrittannien i alla lägen var “the good guys”. Men det tog tio år innan han började arbeta med researchen till “Little Bee” och ytterligare fyra år innan han började skriva boken.
Jag har hört att du inte varit i Nigeria, där boken delvis utspelar sig. Stämmer det?
– Jag har inte varit där på senare år men jag växte upp i grannlandet Kamerun, där min pappa jobbade på ett bryggeri. På semestern reste vi ofta till de där stränderna i Nigera, där de dramatiska scenerna i boken utspelar sig. Jag har badat där som barn och minns hur det såg ut.
– Att resa till de de oroliga delarna av Nigeria hade varit alldeles för farligt. Det händer ofta att västerlänningar som reser runt där försvinner, säger han.
Om han i början av sin författarkarriär skrev politiska böcker – och dit räknar han “Little Bee”– har han blivit mer och mer inriktad på allmänmänskliga, tidlösa frågor i sitt författande, säger han.
– Min senaste roman “Guld” är inte alls politisk. Den handlar om det som skrämmer oss mest, att våra barn ska bli allvarligt sjuka. Sedan handlar den också om svårigheten att få balans mellan karriär och allt annat i livet.
Det blir en slags djupdykning i den västerländska medelklassens våndor. De två kvinnorna “Guld” är nära vänner men också konkurrenter. Boken tar upp frågor som vår tids krav på att vi alla ska bli “vinnare”.
I både “Little Bee” och “Guld” handlar det om relationer mellan kvinnor, hur kommer det sig?
– Eftersom jag intresserar mig för relationer behöver jag ha kvinnliga huvudpersoner. Det är kvinnor som pratar om relationer. När jag träffar mina manliga kompisar pratar vi en hel kväll om sport. När jag pratar med mina kvinnliga vänner blir första frågan hur äktenskapet fungerar, hur det är med barnen. Män verkar inte ha ord för att prata om vad de tänker och känner och de bryter hellre en relation än jobbar på den. Kvinnor vill jobba på sina relationer. Skulle jag skriva en bok om en man skulle den nog behöva utspela sig som en inre monolog, säger han och kastar sig in i ett resonnemang om hur det brittiska samhället är extremt uppdelat i kvinnligt och manligt men skolor uppdelade efter kön och så vidare.
Nästa bok, den som han skriver på just nu, handlar om den unga generationen på 1950-talet som byggde upp Storbrittannien efter andra världskriget. Han har intervjuat människor som var med där och då när landet låg i spillror och folk gick hungriga på gatorna.
– De är 90-åringar idag så det gäller att passa på att fånga deras historia. Det var de som byggde upp allting efter den totala kollapsen, det var deras generation som lyckades vända utvecklingen, säger han.
Ämnesvalet är högaktuell, anser han. Efter 11 september, “kriget mot terrorismen” och den ekonomiska nedgången är människor idag rädda för just den situation han skildrar i den kommande boken.
– Vi frukar den totala kollapsen och undrar hur det ska gå för våra barn och vad som kommer att finnas för dem i framtiden, säger han.
– Innan 11 september var vårt största problem hur vi skulle placera våra aktier. På sätt och vis är det en nackdel för oss författare att samhällsklimatet ändras så snabbt – för det tar några år att skriva en bok och kanske är det inte samma saker som folk pratar om när boken kommer ut?
Anmäl textfel
