LitteraturMagazinets recension
av Som om vi hade glömt, Daniel Poohl
Poohls debutroman uppmanar oss att lära av historien
Daniel Poohl växte upp i dalsländska Åsensbruk under 1980- och 90-talet. I debutboken ”Som om vi hade glömt” skildrar han barndomsåren med en ensamstående mamma, en halvbror och vännerna i bruksorten.
Det är en tid som påverkas av kriget i Jugoslavien och motsättningar i samhället, samtidigt som Daniel själv befinner sig mitt emellan barndom och ungdom.
Mest känd är väl Daniel Poohl som skribent och redaktör för den antirasistiska tidsskriften Expo. Ambitionen med boken är att ge en bakgrund som kan förklara den väg som författaren valde. Utan att förenkla för mycket lyckas han bra med att beskriva de strukturer som påverkar såväl honom själv som personerna i hans omgivning. Har man bott på en liten ort känner man igen mönstren från Åsensbruk.
Poohl beskriver hur det lilla samhället tar emot flyktingarna som anländer från inbördeskriget i Jugoslavien. Eftersom han själv då är en pojke som närmar sig tonåren är det ur det perspektivet som världen skildras. De naturliga miljöerna är skolan, lekplatsen och fotbollsplanen. Där träffar man vänner och lär sig sociala spelregler.
Till en början liknar uppväxtskildringen många andras med händelser som får stå som exempel för hans tillhörighet och personlighet. Detaljerade bilder av tidstypiska företeelser finns det gott om. För mig som tillhör samma generation är det naturligtvis oerhört mycket nostalgi att läsa om fotbolls-EM 1992, 2 Unlimited och Commodore 64.
Daniel får snart flera vänner som kommer från Bosnien och Kosovo. Men han inser också att alla inte har samma positiva attityd. Klassrummet blir en spegel av samhället och det är riktigt intressant att följa processerna, grupperingarna och konflikterna. Några rakar skallarna och lyssnar på Ultima Thule, andra gör motstånd mot rasismen och många säger ingenting. På nyheterna kan man följa Ny Demokratis och Lasermannens framfart.
”Som om vi hade glömt” är naturligtvis inte bara en uppväxtskildring utan också en kommentar till dagens utveckling. Det är en uppmaning att lära av historien, inte minst den egna. När motsättningar växer och rasismen vinner mark spelar det roll vilken sida man väljer.
Det är kanske inte rimligt att jämföra med en klassiker som Harper Lees ”Dödssynden”, men eftersom jag läste böckerna efter varandra ser jag flera likheter. Båda har barnets perspektiv, men berättar med den vuxnes kunskaper om klasskillnader, rasism och utanförskap. Det lilla samhället får utgöra miljön där författaren diskuterar moraliska frågor om människovärde och social sammanhållning. Förhoppningsvis slutar likheterna med Lee där för annars blir det bara en bok från Daniel Poohl…
Mottagen: 17 augusti 2013
Anmäl textfel
