LitteraturMagazinets recension
av Minnen, David Foenkinos
Vackert om vänskapen mellan farmor och barnbarn
När farmor i en sista akt av självständighet rymmer från ålderdomshemmet följer barnbarnet efter. Deras relation, kärleksfull, humoristiskt och lite melankolisk, får boken att darra av liv.
En ung man med författarambitioner jobbar som nattportier. Han har svårt att träffa tjejer, men ett nära förhållande till sin farfar och farmor. Efter farfars död hamnar farmor på äldreboende, ditmanövrerad av övrig släkt vars relationer sinsemellan är skröpliga. En dag visar det sig att farmor har försvunnit från hemmet. Barnbarnet ger sig iväg för att hitta henne.
David Foenkinos har talang för att dra fram det dumma i situationer och därigenom få dem att framstå som hejdlöst roliga. Som när barnbarnet förtvivlat sätter upp lappar för att efterlysa farmor, och den enda bild han hittat på henne är tillsammans med en födelsedagstårta.
Liknande tabbar och taffliga försök att styra sina liv utmärker inte bara den unge huvudpersonen, utan så gott som samtliga karaktärer i "Minnen". Det lysande undantaget utgörs av farmor, som i en sista akt av självständighet rymmer till sina barndomstrakter. Det melankoliska i hennes färd mot barndomen och döden matchas vackert av barnbarnets omsorger.
Men när farmor försvinner ner i sin grav försvinner hon också tyvärr helt ut ur romanen. Huvudpersonen är inte stark nog att ensam bära berättelsen, och kärlekshistorien som tar vid engagerar inte.
Nu är lyckliga förälskelser generellt lika enerverande att läsa om som det är att vistas bland nyförälskade par. Men fram tills dess är Minnen i alla fall en härligt romantisk blandning av vardagsfilosofi, humoristisk psykologi, död och kärlek, befolkad av skeva karaktärer som skildras med tillbörlig portion medkänsla och ironi.
Mottagen: 3 september 2013
Anmäl textfel
