LitteraturMagazinets recension
av Systemets sopkvast, David Foster Wallace
Knäppt, roligt och bitvis underhållande
David Foster Wallace – forskarbegåvningen som skrev sin debutroman vid 24 års ålder och som hyllats som en av den amerikanska litteraturens viktigaste förnyare. Han som sägs ha flyttat fram postmodernismens utposter ännu en bit. Det är inte utan att jag känner mig en smula misstänksam när jag börjar läsa "Systemets sopkvast".
Och allt bekräftas: det är pratigt, det är oförklarliga stilbyten, det är lösryckta berättelser-i-berättelsen och situationerna huvudpersonerna hamnar i är absurda. Det är överhuvudtaget rätt långt från en traditionell roman. Men det är ändå över förväntan bra.
Huvudpersonen Lenore tror att hon bara existerar i det som kan berättas om henne. Hennes överintelligente bror talar med sin benprotes. Hennes farmor, också kallad Lenore, besökte som ung Wittgensteins föreläsningar och är nu spårlöst försvunnen från ålderdomshemmet.En talande papegoja som blir guds språkrör på tv, en man som vill äta sig till att fylla hela universum – Wallace är knäpp, han är rolig. Man kan få intrycket av den väldiga textmassan att författaren gett upp tanken på språkets möjlighet till exakthet. Men "Systemets sopkvast" är en berättelse på flera frekvenser. Språk, dramaturgi, vinklar byts ut och stundtals får man känslan av att tryckeriet råkat binda ihop olika böcker.
Bokens karaktärer hänger alla i luften, ständigt i rörelse, men utan att nå varandra. Det är en berättelse om oförmågan att kommunicera, det omöjliga i att nå varandra.
Boken känns delvis ofärdig, som en skiss. Visst kan det bli frustrerande med alla spår som löper ut i ingenstans, flängandet mellan stilar och besattheten av kommunikationens begränsningar. Det är ingen feelgood-läsning, även om det är bitvis underhållande. Men vill man ha något att sätta tänderna i, och gillar man absurda situationer, är David Foster Wallace debutroman att rekommendera.
Mottagen: 1 juli 2012
Anmäl textfel
