LitteraturMagazinets recension
av Jag är Zlatan Ibrahimovic, David Lagercrantz
En askungesaga i manlighetens tecken
Fotbollsspelarna förväntas inrätta sig i ledet och får inte köra Ferrari till träningen. Det är gråa kostymer hit och sitta på bänken dit. Det första kapitlet i "Jag är Zlatan Ibrahimovic" är sövande tråkigt och obegripligt. I alla fall om man inte har någon detaljerad koll på Zlatan och hans karriär sedan tidigare.
Jag, som inte känner fotbollsvärlden eller Zlatan sedan tidigare, undrar: Varför tjatar de om Guardiola, tränaren i Barcelona? Och varför är beskrivningen av klubbkulturen i Barcelona så viktig? Jag vill ju läsa om personen Zlatan, om hans bakgrund och hans tankar.
Det är först när jag slår igen boken som jag fattar hur redaktörerna tänkte när de valde att lägga kapitlet om Zlatans Barcelona-tid allra först. Zlatans reaktion på tiden i Barcelona är nämligen en tydlig bild av vem han är som person. Det viktigaste för honom är att få vara den han är. Han vill inte inrätta sig i något led och ha vill köra Ferrari om han har lust med det.
Men trots den lite tröga starten är ”Jag är Zlatan Ibrahimovic” en riktig måste-läsa-bok.
Det är spännande att läsa om fotboll på toppnivå med de hisnande summorna och det helt galna engagemanget hos supportrarna.
Men viktigast är nog berättelsen om Zlatans resa från förortsgrabb till jagad stjärna. Det är en askungesaga i manlighetens tecken. Anslaget till den finns redan i inledningen som vänder sig direkt till alla barn därute ”som känner sig lite udda och annorlunda, som inte riktigt passar in och som blir sedda av fel anledningar”.
Zlatan har gjort den mest otroliga klassresa man kan tänka sig. Han börjar som stökig förortsgrabb med de billigaste fotbollsskorna från Ekohallen. Föräldrarna har det jobbigt, det är stök och bråk och kylskåpet är ofta tomt. ”Det fanns en smärta i det som jag aldrig glömmer” berättar Zlatan som numera får ångest om kylskåpet inte är knökfullt. I Malmö FF passar han inte in och papporna samlar in namn för att få Zlatan petad från laget. Den kränkningen återkommer han till gång på gång i sin berättelse.
Boken slutar när Zlatan är en jagad stjärna som till vardags reser med privatplan. Han har en snygg fru, kör unika sportbilar och kan köpa vilken villa han vill – bara antalet miljoner som presenteras för den blivande säljaren är rätt.
Det avslutande kapitlet är lysande. Rörande. Zlatan återvänder till Rosengård som hjälte och för hans inre varvas nutid med dåtid. En gångtunnel i Rosengård blir symbolisk. Här har Zlatan sprungit många gånger, rädd, sena kvällar, och här har hans pappa blivit rånad. Nu har någon satt upp en skylt på bron över tunneln där det står ”Man kan ta en kille från Rosengård men man kan inte ta Rosengård från en kille” och Zlatan beskriver sina blandade känslor.
Många klassresenärer kan säkert känna igen sig: Zlatan är med ens både fotbollsstjärnan ”men också den skraja killen under tunneln igen, han som trodde han skulle klara sig bara han sprang fort nog. Jag var alltihop på en och samma gång, och jag lovar, jag fick hundra minnen”.
David Lagercrantz, som intervjuat Zlatan Ibrahimovic, har gjort ett bra jobb när han nedtecknat stjärnans berättelse om sitt liv. Orden låter onekligen som Zlatan Ibrahimovics egna.
Mottagen: 1 februari 2012
Alla vill läsa Zlatans självbiografi
Fotboll på toppnivå säljer – även efter julhandeln
Läs mer ...
Anmäl textfel
