Recension
av Dennis hemlighet, David Walliams
Rolig berättelse om familjeband, vänskap och acceptans
Förutom att Dennis är absolut bäst i fotbollslaget så finns det inte många glädjeämnen i hans liv. Mamman har flyttat och allt Dennis har kvar är ett undangömt fotografi och en enorm längtan efter kramar och ömhet. Det är klassisk brittisk arbetarklass med skräpmat, fotbollsfanatism och hårdhudad manlighet. Och mitt i allt detta har Dennis en hemlighet: han har köpt ett nummer av tidningen Vouge och tittar i smyg på modebilderna. När han under en kvarsittning träffar Lisa får han äntligen chansen att prata om sin fascination för klänningar med någon som förstår honom, och som låter honom prova kläder i smyg. Men så kommer den oundvikliga frågan: Kan han gå till skolan som tjej utan att bli igenkänd?
Jag blev så glad när jag läste om den här boken som jag kände skulle kunna bidra med något nytt i ett utbud som ibland känns ganska likriktat. Samtidigt är jag glad att boken inte går mer på djupet när det gäller Dennis känslor för klänningar och smink, utan att det stannar vid att han känner sig lycklig och tycker att det är roligt. Annars hade det funnits risk att avståndet till vissa läsare blivit för stort, att ämnet blivit för svårt eller för lustigt för de åldersgrupper boken vänder sig till. Nu stannar det vid att vara en introduktion till något större, perfekt invävt i en fin och samtidigt rolig berättelse om familjeband, vänskap och acceptans i stort. Jag tror inte att detta är en lyckad slump, jag tror att Walliams vet precis vad han gör när han gör Dennis klädval till en alldeles lagom stor grej.
Förutom Dennis så finns det ytterligare några minnesvärda personporträtt i den här berättelsen. Kompisen Darveshs mamma och affärsinnehavaren Raj är två underbara men något stereotypa karaktärer som i händerna på rätt uppläsare säkert kan få en hel skolklass att vika sig dubbelt av skratt. Även de barnsligare inslagen om snor och pruttar går säkert hem, liksom när berättarrösten svävar ut och blir personlig. Detta är de enda inslagen jag har problem med i texten eftersom de inte passar in i den i övrigt. Det är publikfriande men helt onödigt enligt min mening.
Även om detta inte är en bilderbok så måste även illustrationerna nämnas. Quentin Blake, bland annat känd för illustrationerna till flera av Roald Dahls böcker, tecknar vanligtvis för spretigt och skrikigt för min smak. Här är han lite mer lågmäld men lyckas med sina enkla bilder lyfta berättelsen ytterligare. Det är skissartade bilder av vanliga människor som äter, som spelar fotboll, som bär skoluniform. Så när alldeles vanliga Dennis tar på sig en klänning gör inte heller Blake en stor grej av det. För det är inte huruvida en kille i fotbollslaget kan ha klänning eller inte som är den stora frågan. Och det är inte den spännande fotbollsmatchen eller det stora avslöjandet på slutet som är det mest minnesvärda. Det är karaktärernas trevande försök att visa tillgivenhet och kärlek i ett annars så hårt klimat som är det vackra med boken, dessutom beskrivet med ett enkelt men moget språk. Walliams dömer ingen och det är därför detta är en av de vackraste böckerna jag läst.
Erika Wallman
Mottagen: 24 maj 2013
Anmäl textfel
