LitteraturMagazinets recension
av Himlen bar inga moln, Doris Dahlin
Inre dramatik om känslor som bubblar under ytan
Handlingen i Doris Dahlins nya roman är mycket enkel. Huvudpersonen genomgår en kris full av känslostormar. Spänningen ligger i hur historien berättas.
Huvudpersonen Maria i "Himlen bar inga moln" är en barnlös författare i 55-årsåldern som förlorat kontakten med sin barndomsvän Britt-Inger. Maria lider av ett bortträngt och obearbetat trauma som skedde i övre tonåren. Samtidigt spökar känslomässiga upplevelser från barndomen.
Relationen med barndomsvännen är sårig och när boken börjar har de inlett ett försök att hitta tillbaka till varandra. Känslorna bubblar under ytan, en tonårsdotter har problem och hela bilden nystas långsamt upp.
Alltihop är ganska vanligt. Flera av personerna i boken är inne i olika kriser, inte bara huvudpersonen Maria. De har svårigheter med sig själva och varandra. Det är prövningar av sådan art som de flesta människor förr eller senare drabbas av – i någon form, någon gång under ett liv.
Romanen berättar också trovärdigt om stämningen och tidsandan bland unga i slutet av 1960-talet. I tillbakablickar får vi följa Maria som ung då hon var en del av den vänsterrörelse som spreds i västvärlden med flower power och tron på en bättre värld.
Inbakat i berättelsen finns också en skildring av spänningen mellan stad och land och mellan barndomsvänner som gått olika vägar. De som bor kvar på den gamla uppväxtorten kan känna sig svikna och de som flyttar till storstaden kan känna skuld.
Men i första hand är "Och himlen bar inga moln" en krisskildring och upplägget känns litegrann som en typisk ungdomsbok som tar upp känslomässiga berg- och dalbanor av något slag. Personerna gör lite knasiga och desperata saker, insikterna pockar på, det är jobbigt men till slut hittas någon slags utväg och sedan kommer lindringen, trycket lättar och det känns bättre igen på slutet. Den unga personen i tonårsböckerna hittar ofta någon de kan prata med, de dricker te och ser ljuset i tunneln. Ungefär samma sak – minus tedrickandet – händer i den här vuxna romanen. Lindringen i slutet kommer när Maria börjar prata med någon.
Tyvärr känns läsningen lite som att äta tomma kalorier. Bitarna presenteras en och en och ger ett driv som gör att jag fortsätter att läsa. Jag väntar hela tiden på att något ska hända. Men inget händer. Kanske känns det lite för enkelt alltihop.
Mottagen: 21 maj 2015
Anmäl textfel
