LitteraturMagazinets recension
av Lex Limbo, E L Dezmin
Roman där brottet förhärligas och urskuldas
Det här är en berättelse om varför människor väljer brottets bana. Olivia är huvudperson. Romanen skildrar hennes förvandling från att ha varit en vanlig arbetslös tjej till att bli en tjej, som helt och fullt anammar resonemanget att lagen är tandlös och rättvisa bäst skipas utanför lagen.
Olivia ilsknar till när hon lånar ut bilen till sin före detta pojkvän och drabbas av en hög parkeringsböter. Polisen vill inte hjälpa henne. Hon har själv lånat ut bilen och hon står som ägare till bilen. Olivia förstår inte att hon har sig själv att skylla, trots att hon är 34 år. Lagen kan inte skydda någon mot ren och skär dumhet. Dessutom avskyr hon sin handläggare på arbetsförmedlingen. Handläggaren har fått henne att ta ett deltidsjobb, med resultat att hennes arbetslöshetsersättning sänkts.
Det är en pratig roman. Den hade mått bra av att kortas ner något. Den här boken är tänkt som en första del i en serie med samma karaktärer och då förmodligen samma tema.
Berättelsen utspelar sig i Lycksele. Här sker ett mord, där en pedofil skjuts till döds, och en konstkupp. Ingen sörjer pedofilen, han fick vad han förtjänade. Förövarna undkommer och polisen står handfallen inför de väl planerade brotten. I boken framställs poliserna som mindre vetande och en polis tar dessutom en antagonist med i bilen, kör ut i bushen i stället för att köra honom till polishuset, och misshandlar honom.
Olivia möter en intressant man, den andra huvudpersonen Jesse. Hon tror att hon träffar honom av en slump, men han har planlagt allt från första stund han såg Olivia. Han spelar sina kort väl, lämnar ut sin historia i små portioner och uppmuntrar den nyfikna Olivia att försöka lista ut hur de både brotten utförts. Hon kommer längre och längre i sina teorier, läser mycket på internet och får sina teorier bekräftade. Allt för henne närmare och närmare Jesse. Inte ens när hon får veta att han dyrkat upp hennes dörr och stått och tittat på henne när hon sov, tycker hon att det är konstigt. Detta skedde innan de var närmare bekanta.
Jag har svårt att ta den här boken till mig. Jag tycker så fruktansvärt illa om den röda tråden i berättelsen, att rättvisa bara kan skipas genom att man tar den i egna händer. Är det en bok som vänder sig till rättshaverister och redan kriminella för att ursäkta beteendet och bygga upp egot ytterligare?
I det samhälle vi skulle få om djungelns lag fick råda, där vill inte jag bo. Även om jag till viss mån kan sympatisera med uppfattningen att pedofilen fick vad han förtjänade, eftersom lagen troligen inte hade kommit åt honom i det här fallet. Men jag sympatiserar bara till en viss gräns. Man får inte glömma att rättvisan skipas av människor, med lagen som stöd, och att ingen ska dömas om inte brottet kan bevisas bortom varje rimligt tvivel. Det är det tvivlet som ska hjälpa rättskipningen att inte döma en oskyldig. Om vi tillåter att en person som känner sig förfördelad ska bestämma vem som är skyldig, då kommer fler och fler oskyldiga att straffas av självutnämnda rättskipare. Det är att tillåta maffiametoder.
Det är en roman, javisst, men den förhärligar brottets bana – och brottslingarna, även lejda mördare - och den påstår att mord går att ursäkta under vissa omständigheter, så även att anlita en lejd mördare, en yrkesman.
Nej, det här är ingen bok för mig.
Mottagen: 15 september 2013
Anmäl textfel
