LitteraturMagazinets recension
av Fotbollen - vilken historia, Eduardo Galeano
Torftig skildring av fotbollens historia
Fotbollens historia beskriven av en erkänd poet, det skulle kunna bli riktigt intressant. En fotbollssommar som 2013 kunde det vara skön bredvidläsning mellan alla matcher. Men Eduardo Galeanos skildring lyfter inte, varken litterärt eller som historieskrivning.
Många fotbollsböcker som man läser har ett europeiskt perspektiv och därför finns det en poäng att läsa ”Fotbollen – vilken historia”. Eduardo Galeanos är uppvuxen i det Uruguay som vann det första världsmästerskapet för herrar. Med det sydamerikanska betraktelsesättet blir det tydligt hur europeiska stormakter i fotbollen har dikterat villkoren för sporten.
I början av varje avsnitt som behandlar mästerskapen räknar författaren upp ett antal händelser i världen från samma år. Det visar det politiska dilemma som fotbollen och idrottsrörelsen befinner sig i. Man vill stå fri från politisk inblandning men är likväl helt beroende av omvärldens skeenden. Galeano tar upp kommersialisering, rasism, våld och annat som omger fotbollen.
Att skriva fotbollens historia och i princip helt utelämna den fotboll som spelas av kvinnor verkar inte rimligt. Men det gör Galeano som nämner fotbollspelande kvinnor i förbigående vid något enstaka tillfälle. Det är också tydligt i texten att författaren ser sporten som manlig och redan i inledningen fastställs att fotbollspelaren är man: ”…på radion nämns hans namn, kvinnorna suckar när de ser honom och barnen vill vara han.” Med tanke på att boken reviderats så sent som 2010 är det häpnadsväckande omodernt.
Boken ska skildra spelet som är människans största gemensamma passion och visst märks den ambitionen. Ändå är mycket av texten ganska torftig. Det märks som mest i kapitlen som beskriver de stora mästerskapen, tillfällen då passionen kanske når klimax. Det blir mest ett rabblande av fakta. Inte heller de vackra mål som får egna avsnitt i boken blir något som lyfter läsningen.
De anekdoter som författaren tar med för att göra en intressant personteckning av en spelare eller skildra händelser utöver det vanliga känns ibland som skrönor. Man får ett intryck av att författaren har varit benägen att ta med fantastiska berättelser som mest baseras på hörsägen och överdrifter. Å andra sidan är inte Galeanos historiker och syftet att måla upp en färgrik bild av fotbollen kan kanske försvara det.
Mottagen: 14 juli 2013
Anmäl textfel
