LitteraturMagazinets recension
av Åror, Elias Ericson
Blodigt bra om tonår och trans
Det finns för lite litteratur om trans i Sverige idag. Därför är varje nytt tillskott i genren värt att applådera. När bidragen dessutom är riktigt bra är jag den första att bli rejält entusiastisk. Serieromanen "Åror", om sextonåriga Mikas försök att hitta sin tillvaro, är precis en sådan bok.
Mika har flyttat till Stockholm för att börja på gymnasiet. Han känner ingen. Ingen i hans klass förstår ens att han är kille – och han orkar inte berätta. Han bor hos sin pappa och fastän veckorna går blir inga flyttkartonger uppackade. Det som skulle bli en resa till något nytt blir bara ett krisartat möte med ångest och självförakt.
Mika har berättat för vissa att han inte är den tjej de ser honom som, men hans mamma har vägrat acceptera faktum och hans självförtroende är kört i botten. I nya klassen tar han mod till sig på uppropet och säger att han heter Mika, istället för sitt gamla namn Mikaela. En minut senare säger fröken till en sen elev: "Gå och sätt dig vid Mika, det är ledigt bredvid henne" – och stoltheten över modet övergår i uppgivenhet.
Den situationen kan sannolikt alla transpersoner känna igen sig helt fullt i. Jag tycker mig ha upplevt den ett antal gånger. Över huvud taget är det lätt att antingen se sig själv i Mika, eller – om ens egna erfarenheter är för olika – förstå hur det faktiskt kan kännas att vara i en så utsatt situation, mitt i den vanliga tonårsångesten.
Det kanske låter som en väldigt sorlig historia, men det finns en öppning. En snygg tjej vid namn Izzy brukar ta samma buss som Mika och vägrar känna sig avvisad av hans blyghet. Tvärtom envisas hon med att de ska umgås och hon gör sitt bästa för att knacka hål på Mikas skal. Mika är ändå övertygad om att hon inte kan förstå – men Izzy har sina egna gömda sidor och förstår faktiskt mer än väl...
Det är mycket som är klockrent i den här berättelsen. Som titeln. Först kan den verka helt orelaterad till innehållet, men så kommer en replik som förklarar allt. För vi kanske sitter i samma båt, men har alla verkligen åror? Och om man inte har det, hur ska man ta sig vidare?
Elias Ericson var den klart skickligaste tecknaren av de 27 som deltog i projektet "Trans:it". Nu har han fått ett helt album till sitt förfogande, inte bara ett par sidor som i antologin. Stilen i det längre formatet är mindre genomarbetad, men de darriga linjerna känns medvetet skapade för att ge känsla och den ivriga slarvigheten är balanserad – alldeles lagom för att förbättra stilen, snarare än att förminska den.
Ericson är bara 18 år gammal och hans tidiga debut är blodigt bra. Jag är säker på att han har mycket mer att säga – dels om Mika, men också i form av helt andra berättelser. Både serievärlden och heterosexismen bör bäva inför kommande dåd från denne tecknare.
Mottagen: 28 augusti 2013
Anmäl textfel
Läs mer ...
