LitteraturMagazinets recension
av Mellan vinter och himmel, Elin Bengtsson
Lite för fint om döden
Andreas, femton år gammal, kommer snart att dö. Det finns så mycket som han aldrig har gjort - kommer han någonsin att våga göra ens en smula av allt han drömmer om? Hans två år äldre bror Martin är tuff och har hög status, men finns det egentligen någon som står honom riktigt nära?
Hur ska Martin orka leva vidare ifall han inte kan nå fram till Andreas innan det oundvikliga sker? Samtidigt som han vill få en kontakt, vill vara den perfekta storebrodern, den som ser och tröstar, så gömmer han sig bakom sin gitarr och står knappt ut med att titta på Andreas.
Sara är Martins flickvän. Hon älskar honom, nästan lika mycket som hon älskar sig själv och sitt yttre. Hon älskar honom faktiskt alldeles förtvivlat, men hon känner att han är på väg bort, att deras korta tonårsförhållande inte kan bli så långvarigt. Sara vägrar släppa taget, men hon vet att det redan är för sent.
Samtidigt förälskar sig Martin i någon och det rör sig om ingen mindre än Andreas läkare, en medelålders kvinna vid namn Mari. Hon drömde om så mycket en gång som aldrig blev av. Hon ville bli konstnär. Nu tar hon fram sina färger och sitt staffli för att måla av Martin.
Bengtssons debutbok är tunn men tung och fylld med angeläget innehåll. Tonen är poetisk och det är svårt att sluta läsa, svårt att inte beröras och bry sig, lätt att flyta vidare, sida efter sida, omöjligt att inte gråta en smula. "Mellan vinter och himmel" kan säkert funka bra för både femtonåringar och sjuttonåringar som funderar över livet och döden på tonåringars vis. Kanske kan också boken som helhet fungera bättre för ungdomar än för vuxna.
Med sitt alldeles för fina slut har Bengtssons bok tyvärr svårt att konkurrera rent kvalitetsmässigt med böcker som vågar vara lite mindre perfekta, lite skitigare och taggigare. I nästa bok hoppas jag att Bengtsson vågar skriva om skärvor så att de är vassa, snarare än vackra.
Mottagen: 14 januari 2014
Anmäl textfel
