Recension av Och i Wienerwald står träden kvar, Elisabeth Åsbrink
Ett hjärtskärande dokument
Vilken fantastisk bok! Vilken historia, vilka levnadsöden! Vilken läsupplevelse! Vilken fantastisk förmåga att levandegöra händelserna innan, under och efter andra världskriget. Vilken omöjlighet egentligen, att beskriva det outhärdliga poetiskt! Vilka osannolika sammanträffanden mellan judepojken Otto och Ingvar Kamprad.
En bok ”om femhundra brev som sjunger i kör, lägger stämmor med sig själva i en fuga som slutar i mord”. En brevväxling där föräldrarnas brev finns kvar som ett hjärtskärande dokument om hur livet successivt krymper i omfång tills det enda som återstår som verkligt sant i tillvaron är ovissheten.
Elisabeth Åsbrink frågar sig om breven genom hennes tolkning kan lösa upp barnens ärvda smärta så endast minnet går i arv, inte mer? Endast Ottos barn kan veta om smärtan! Men för oss andra har blivit en oerhört varsam och läsvärd tolkning.
Ulla-Lena Johansson
Mottagen: 5 mars 2012
Hård kamp om åtråvärt pris
Augustpriset gick till en debutant
Anmäl textfel