LitteraturMagazinets recension
av Nadia, Elisabeth Norebäck
På andra sidan muren
Linda Andersson avtjänar ett livstidsstraff på Sveriges största kvinnofängelse. Hon är dömd för mordet på sin man. Ett mord som hon inte har begått.
När Linda Andersson vaknar upp på sjukhuset i bokens första kapitel, har hon just blivit opererad efter en våldsam sammandrabbning med en annan intern. Med rakad skalle och sårtejp i halva ansiktet återvänder hon till anstalten Biskopsberg. De första veckorna tillbringar hon på sjukavdelningen för att återhämta sig.
Det är på sjukavdelningen Linda träffar Adriana, den så kallade drottningen av Biskopsberg. Den gåtfulla Adriana har inflytande och makt. Både interner och plitar håller sig på respektfullt avstånd, men i henne får Linda sin första riktiga vän på fängelset. Linda har hållt sig för sig själv sedan gripandet nästan sex år tidigare. Hennes privilegierade bakgrund skiljer sig från de flesta andras. Hon växte upp med sin mor Kathy, en folkkär sångerska och diva. Linda uppträdde med henne som liten, de åkte på turnéer på somrarna och Linda saknade ingenting, förutom kanske villkorslös kärlek.
Linda berättar allt för Adriana. Om sin uppväxt, sin lillasyster som flyttade med pappan när föräldrarna skilde sig, arbetet som musiklärare, sitt äktenskap med en känd musiker, hur hon försökte finnas där för både sin make och sin mamma efter att Kathy fått ALS, hur befängt där är att hon dömdes för mordet på sin man bara för att hon råkade ha ett motiv. Som läsare förstår jag inte varför Adriana bryr sig så om Linda när jag själv inte lyckas alstra något större intresse för hennes situation. Men likt den mystiska tant Lundin i Astrid Lindgrens "Mio, min Mio" ger Adriana Linda något, nästan som ett gyllene äpple som tar henne någon annanstans.
Först framemot sista tredjedelen, när Nadia kommer in i bilden och begreppen fånge och fri får ny innebörd, så växlas tempot och spänningen upp och Elisabeth Norebäck, vars senaste bok "Säg att du är min" såldes till över 30 länder, visar återigen prov på exakt hantverk och timing. Den i mitt tycke långsamma upptakten får sin förklaring men drar ändå ner helhetsbetyget denna gång.
Mottagen: 26 februari 2021
Anmäl textfel
