LitteraturMagazinets ljudboksrecension
av Sagas bok : en trovärdig historia, Elsie Johansson
Ypperlig gestaltning av syskonrivalitet och klassresans mödor
"Sagan om Saga" börjar med moderns begravning. Ett bra ställe att börja. För Saga är det först här vid den sista förälderns grav som livets frågor för allvar tränger sig på.
Vem är jag? Var kommer jag ifrån? Vem var mina föräldrar? Hur blev jag den jag blev? Vad hände egentligen hos familjen Tyst i Skymundan? Och slutligen, vart är jag på väg?
Som läsare kan man också få tillfälle att grunna över frågan om vad som händer med den som växer upp utan ett språk? Och som får leva med skolkamraters och grannars gliringar utan att ens få ställa frågor?
Saga är ett sladdbarn som egentligen aldrig lärde känna sina syskon och det är ytterligare en fråga som ställs på sin spets vid föräldrarnas bortgång, hur är relationen mellan syskonen egentligen? I Sagas fall är det dessutom så att hon skickades iväg vid tretton års ålder för att bli sällskapsdam åt en “doktorinna” i Stockholm som var gammal och höll på att bli blind. Detta förde Saga in i en helt annan miljö där hon fick lära sig om språk, litteratur, konst och musik till priset av saknad, rotlöshet och förlust. Det ledde också till att hon så småningom fick pengar i form av ett arv, en utbildning och än mera blev föremål för syskonavundsjuka. Det gestaltas ypperligt i syskonens möte kring bodelningen.
I sorgen uppblandad med skam och skuld, beslutar sig Saga för att ta ett halvårs tjänstledighet för att gå till botten med alla sina frågor. Det är en mycket spännande inre resa som Saga nu ger sig in i och som även för henne ut på ett sökande efter alla viktiga personer som ännu finns i livet. Berättelsen är vacker, dramatisk, poetisk och ligger rätt i tiden. Denna del av boken ger mig mycket att tänka på, njuta av och leva mig in i.
Men sen kan författaren inte riktigt stå ut med det utlovade lyckliga slutet. Bra litteratur får kanske inte sluta lyckligt? Eller blev sagan om Saga för kort? I alla fall fylls det på med både förord, insprängda sagor och ett svåruthärdligt resonemang med en berättare som det är oklart om det är författaren eller en imaginär berättare.
Förordet om hur författaren fick sin inspiration till berättelsen är på sitt sätt intressant. Men romanen skulle ha vunnit högst avsevärt på att den inlagda berättaren plockats bort och annat, exempelvis syskonrelationerna, i stället hade vidareutvecklats. Eller så kanske romanen hade kunnat få vara kortare?
Att det är Anna Maria Käll som är uppläsare borgar för att rytm och innehåll framhävs och förstärker läsupplevelsen.
Mottagen: 7 juli 2014
Anmäl textfel
