Recension av Maurice, E.M. Forster
En kärleksberättelse som samtiden inte tålde
E.M. Forster är mest känd för "Howards End" och "A Room With a View", man han skrev också romanen "Maurice". Den var färdigskriven redan 1913, men den nådde inte läsarna förrän 1971 eftersom Forster inte vågade publicera den under sin livstid. Den lästes bara av några få vänner. 1987 blev boken film – en helt otrolig film, faktiskt ännu bättre än boken.
Romanen utspelar sig i England under den viktorianska tiden och är uppkallad efter sin huvudperson, en ung man från den engelska medelklassen. Från femtonårsåldern och upp i vuxenlivet får vi följa hans försök att hitta sin identitet och välja sin framtid. Andra viktiga karaktärer i boken är Maurice första kärlek, Clive, och hans andra kärlek, Alec.
Clive och Maurice möts i Cambridge och blir goda vänner men inser långsamt att deras känslor för varandra går utöver vad en vänskap borde innebära. Efter några missförstånd och massa ångest förvandlas vänskapen till en platonisk kärlek. Så småningom gifter sig Clive och försöker leva så normalt som möjligt, men Maurice vägrar. Först i och med Alec, skogvaktaren på Clives herrgård, möter Maurice den kroppsliga kärleken – men även här finns det förstås hinder. Alec ska nämligen utvandra till Argentina.
Maurice blir undan för undan medveten om sig själv, men han är ingen hjälte. Själv sade Forster: “In Maurice I tried to create a character who was completely unlike myself or what I supposed myself to be: someone handsome, healthy, bodily attractive, mentally torpid, not a bad business man and rather a snob. Into this mixture I dropped an ingredient that puzzles him, wakes him up, torments him and finally saves him.” Denna “ingrediens” är förstås den samkönade kärleken, som i Forsters tid var olaglig och illa ansedd. Denna kärlek räddar Maurice genom att mot hans vilja placera honom utanför samhället och därmed få honom att bli något mer än den ganska tråkiga genomsnittsmänniska han är i början av boken.
Det finns en tydlig atmosfär i Maurice: som en grå och regnig engelsk eftermiddag. Det är lite för realistiskt för att vara riktigt romantiskt, även om kärlek är huvudtemat. Bokens känsläge är ofta sorgset men i några få kapitel riktigt lyckligt. Jag kan avslöja att det sista kapitlet hör dit, vilket är väldigt unikt om man jämför med andra HBT-klassiker. En bok om homosexualitet var tvungen att sluta med olycka, helst självmord, allt annat hade varit att uppmuntra osedligt leverne. Om "Maurice" hade publicerats när den skrevs hade den lett till en lika stor rättslig skandal som "Ensamhetens brunn" och "Lady Chatterleys älskare".
Flera av de vänner som läste "Maurice" rådde Forster att ändra slutet som de ansåg vara orealistiskt. Forster vägrade. Hans avsikt med "Maurice" var att skriva en lycklig kärlekshistoria och om historien inte var lycklig var han inte intresserad. Själv sade han: “I determined that in fiction anyway two men should fall in love and remain in it for the forever and ever that fiction allow.”
I ekvationen ingår förstås att bokens handling upphör 1913. Ett år senare hade männen blivit inkallade till krig. Det visste inte Forster och det spelar egentligen ingen roll. Vad som spelar roll är att Forster använde sin chans att som författare skapa en kärlek som varar lika länge som romanen blir läst.
Mottagen: 21 september 2012
Anmäl textfel