LitteraturMagazinets recension
av Jag lever, pappa, Erik H Sønstelie
Ett personligt tidsdokument över terrordåden i Norge
Det börjar med bomben i Oslo. Men framför allt handlar det om dådet på Utøya.
Det är den 22 juli 2011 och 20-åriga Siri Sønstelie är på sitt första ungdomsläger med AUF, den norska motsvarigheten till SSU. Hennes pappa, Erik Sønstelie, är en etablerad norsk journalist som jobbat bland annat på VG och Osloavisen. Det här är deras berättelse om terrordåden som skakade Norge för drygt ett år sedan.
I korta sekvenser får vi följa hur en pappa och en dotter upplevde ett det fasansfulla dygnet då 77 människor miste livet.
Pappa Erik har tät telefonkontakt med Siri strax innan massakern och åker omedelbart upp till Utøya när han förstår att något obehagligt håller på att ske. Under några timmar är kontakten bruten och Erik väntar alltmer uppskärrad på besked om vad som hänt. Tacksamheten är förstås obeskrivlig när han får veta att Siri är en av de som hade undkommit kulorna på Utøya.
Siri och Erik Sønstelie skriver ungefär vart annat kapitel, ofta om precis samma skeende, fast från olika synvinklar. Det förstärker förståelsen av händelseförloppet. För den som följt nyhetsrapporteringen kring dåden framkommer knappast något nytt – men det är nog inte heller syftet med boken. Syftet är nog snarare att sammanfatta för eftervärlden vad som hände i en mer beständig form.
Skribenterna ägnar sig nästan helt och hållet åt att referera timme för timme och beskriva sina upplevelser och känslor. Med den utgångspunkten är ”Jag lever, pappa” nästan som en dagbok. Trots – eller kanske på grund av – den personliga upplevelsen är berättandet ganska korthugget och krasst konstaterande. Det är nästan helt befriat från det gottande i känslosamhet som nyhetsrapporteringen i bland hemfaller till. I stället genomsyras Siris och Eriks text av viljan att se framåt och de goda motkrafterna – precis som Norge som nation verkar ha gjort.
Inflikat här och var får vi en sammanfattning om vad som skrevs i tidningarna, om polisens arbete, om de tal till nationen som både stadsministern Jens Stoltenberg och norska kronprinsen Haakon höll veckorna efter dåden, om kommunernas krishantering och så vidare. Det ger en bra bild av hur Norge som nation hanterade terrordåden.
Om bakgrunden till attentaten finns mindre att läsa. Det här är inte berättelsen om orsaker eller ”hur de kunde ske”. Det finns ingen övergripande analys av tiden vi lever i, politiska tankegångar och så vidare. Siri och Erik Sønstelie skriver utifrån sitt perspektiv, den enskilda människans. Mycket lite sägs också om gärningsmannen – vars namn Siri och många av de andra överlevarna inte vill ta i sin mun. Om rättegången och förövarens motiv får någon annan berätta.
Både Siri och Erik Sønstelie medverkade i norsk media på olika sätt efter terrordåden – i intervjuer, artiklar och personliga texter. De konstaterar själva att skrivandet har varit en slags terapi – särskilt för Siri som långt efter upplevelsen på Utøya led av mardrömmar och skuldkänslor över att just hon överlevde. Att ge ut boken önskar hon ska bli ett sätt att sätta punkt och gå vidare.
”Jag lever, pappa” är ett personligt tidsdokument skrivet av två personer som själva var med. I vissa stycken är det kanske lite väl personligt för att vara intressant för en utomstående. Men i det stora hela är boken en bra introduktion för den som i framtiden vill sätta sig in i vad som hände i Norge den 22 juli 2011.
Mottagen: 10 augusti 2012
Anmäl textfel
