LitteraturMagazinets recension
av Det sjunde barnet, Erik Valeur
Barnhemsskandal och flyktingpolitik i intensivt spännande dansk roman
Den här boken ger mig en sann litterär högtidsstund varje kväll under en hel vecka. Fast frågan är om det verkligen är en kriminalroman?
Debutromanen "Det sjunde barnet" av den danske journalisten Erik Valeur erhöll Skandinaviska kriminalsällskapets pris Glasnyckeln för bästa nordiska kriminalroman när den kom ut på originalspråket. Jag tycker inte att den känns som en renodlad kriminalroman när jag läser den även om den innehåller flera mystiska dödsfall, för här står också politikens avarter och den tredje statsmaktens skandaljakt i centrum, förutom jakten på det okända sjunde barnet. Romanen skulle lika gärna kunna klassas som ett skönlitterärt verk.
Det är en mastig roman på drygt 700 sidor, orden flödar och berättelsen flyter fram långsamt med tillbakablickar vid behov. Berättarrösten är hittebarnet Maries och hon inleder varje kapitel med sin betraktelse, ibland är hela kapitlet hennes berättelse.
Händelseförloppet börjar med ett anonymt brev till de barn som år 1961 samtidigt låg på spädbarnsavdelningen i barnhemmet Villa Kongslund. Brevet innehåller en babysocka, fotostatkopior från en gammal veckotidning med en bild av barnhemmet, samt en bild där sju små barn sitter vid en julgran, alla med en tomteluva på huvudet. Över fotografiet står "De sju små dvärgarna". En ofullständigt ifylld dopattest finns också med, där står endast årtalet 1961 och ett okänt namn. Alla barnen fick nya namn vid adoption.
Brevet skakar om nationalministern och hans närmaste omgivning och blir inledningen på en jakt från politiskt håll på den okända brevskrivaren. Det är en känslig tid för nationalministern, han väntar på den ultimata makten, statsministerns.
Ett brev hamnar hos en före detta framgångsrik grävande journalist, en journalist som har begått ett misstag och förpassats till en liten tidning. Ett annat brev är adresserat till den välkände TV-journalisten, som inte bryr sig om brevet förrän den lilla tidningen börjar spekulera om vilka hemligheter som döljer sig på barnhemmet.
Författarens fiktiva barnhem, Villa Kongslund, var det barnhem där danskarna placerade sina oönskade barn för adoption innan abort var tillåten. Barnen omhändertogs direkt efter födseln. Här passerade och doldes resultaten av de välbeställdas snedsteg, de olyckliga och övergivna kvinnornas kärleksbarn och andra oönskade barn, för att i väntan på adoption tillfälligt hamna i en och samma kärleksfulla famn, i föreståndaren för barnhemmet, Magna Ladegaards mjuka och välkomnande armar.
Berättelsen är suggestiv och bitvis lite mystisk och oerhört väldisponerad, men i mitt tycke något för lång. Ibland tappar jag intresset en stund. Händelseförloppet regisseras av en okänd hand och alla "de sju små dvärgarnas" öden berörs och påverkas av breven. Det är en psykologisk berättelse och en berättelse om politikens avigsidor och om journalistikens eviga jakt på scoop för att behålla läsare och om TV-kanalens kamp för högre tittarsiffror.
Under en tid låg de sju barnen tillsammans i Elefantsalen, spädbarnsavdelningen på Kongslund. En konstnärlig anställd hade dekorerat rummet med balanserande blå elefanter, hela tvåtusenniohundrasjuttiotre stycken.
Boken ger mig en sann litterär högtidsstund varje kväll under en hel vecka. I långa stycken suger jag i mig orden och njuter. En elefant balanserar, två elefanter balanserar, tre elefanter balanserar …
Mottagen: 23 januari 2014
Anmäl textfel
