Recension
av Grenar av gift, Erin Kelly
En feelgood-roman med det lilla extra
Jag trodde detta skulle vara en helt vanlig feelgood roman. Det är ju inte direkt brist på sådana. Men den här boken är extraordinär på flera sätt. Karaktärerna, historien och språket – allt gör att jag får cravings efter mer av Kelly.
"Grenar av gift" är Erin Kellys debutroman. Jag är imponerad av layouten, bokens mitt, början och bäst av allt gillade jag slutet. Utan att avslöja något, måste jag säga att bokens händelseförlopp har en del genialiska svängningar. Jag säger som Stephen King: ”Jag önskar jag hade skrivit den ”.
För att citera Karen, huvudpersonen:
”Jag vet att jag kan leva med vad jag gjort och jag är inte rädd. Jag har styrkan hos en kvinna som har allt att förlora.”
Karaktärerna är intressanta. Vackra och fula, naiva och manipulerande. Fascinerande helt enkelt.
Historien utspelar sig under två tidsperioder, vi får följa den unga studenten Karen parallellt med den vuxna Karen.
Året är 1997 och Karen befinner sig i London. Hon bor med sina alldagliga vänner, sköter sina studier som en duktig flicka och har en pojkvän som hon inte har några starkare känslor för, bara för att. Allt smakar mediokert och livet förblir rätt händelselöst. Tills den dag Biba sveper in i hennes liv.
Karen blir genast förälskad i Biba och henne livsstil. Hon är Karens raka motsats. En bohemisk wannabe skådespelerska, som behandlar livet som en enda stor fest där de är V.I.P. Biba ser henne såsom ingen annan sett henne. Plötsligt är hon någon. En intressant person som gör extraordinära saker. Saker hon aldrig gjort förut. Karen flyttar in hos Biba och hennes attraktive men dystra bror Rex i deras förfallna överklassvilla. Sommaren består av en rad glamorösa händelser som avlöper varandra. Det är vin, droger och kärlek. Den naiva Karen blir förtrollad i deras till synes nästan magiska obekymrade tillvaro.
Men det förflutna börjar göra sig påmint och denna sommar kommer innehålla både kärlekshistorier och ond bråd död.
Jag gillar Kellys stil. Många romaner överanvänder beskrivningar, både kring känslor och miljön. Det kan vara: "Hon visste att han var mannen i hennes liv och det skulle vara de två mot världen för allt." Kelly skriver i stället om tillfälligheter som för dessa människor samman. Och hur de klamrar sig fast vid varandra, i destruktiva förhållanden. Hur de hoppas att allt ska ordna sig. Även, när det är som mörkast. Inget tjafs, fastän det är vackert och glamoröst får läsaren ana att allt bara är en fasad och att vackra människor inte alltid är så snälla. Och att ståtliga hus förfaller om det bor förvuxna barn i det som vägrar bli vuxna.
Min enda invändning är att det hade varit intressant att få reda på mer om de karaktärer som mest är skuggfigurer i bakgrunden. Men med egna väldigt spännande historier som man som läsare ville veta mer om. Men kanske det är det som gör det här till en bra bok, att man blir besviken för att man ville ha mer?
Mottagen: 13 september 2012
Anmäl textfel
