Full av iver och hyss – och med ett stort hjärta
Hujedamig! Emil fyller 50 år
Den 23 maj 1963 skrev Astrid Lindgren de första raderna om Emil i Lönneberga. Jonna Lindberg minns barndomens älskade högläsningsstunder av Emil-böckerna och känner en värme spridas i kroppen när hon hör de inledande orden från "Nya hyss av Emil i Lönneberga".
”Emil i Lönneberga, han som bodde på gården Katthult i Lönneberga socken i Småland, har du någonsin hört talas om honom?”
Så fort jag hör orden infinner sig en värme i kroppen. Alla minnen kommer tillbaka. All längtan efter blåa kläder, en mössa, en bössa och – såklart – en egen häst. Jag tror jag tyckte mest om hästar för att Emils var så fantastisk. Vem ville inte ha Lukas, hästen som tog Emil ända in i borgmästarens hus, och den långa vägen till Mariannelund för att rädda Alfreds liv?
När jag läser orden hör jag mammas röst, alla de gånger hon läst högt för mig, men framför allt hör jag Astrids röst. Den trygga stämman som gett liv åt dessa fantastiska karaktärer, både på film och i ljudböcker. Jag hör precis hur hon säger, hur hon betonar orden. Astrid Lindgren är nämligen en klassisk sagoberättare.
Hur började det då, denna resa till Katthult i Småland, för femtio år sedan? Astrid Lindgren har själv berättat att de allra flesta av hennes böcker började med ett namn. En gång skulle hon nämligen trösta ett skrikande barnbarn, och plötsligt kom orden: ”Gissa vad Emil i Lönneberga gjorde en gång!”. Namnet bara dök upp från ingenstans, men när barnbarnet tystnade var ju Astrid tvungen att berätta.
Så föddes berättelserna om Emil i Lönneberga. En pojke full av iver och hyss, men med ett ofantligt stort hjärta. Han försöker göra gott, även om det inte alltid uppfattas så av människorna runtomkring honom. Det är också ett återkommande tema i alla Astrid Lindgrens böcker: rätt och fel. Ont och gott. Kanske att släktingarna från Ingatorp inte trodde att Emil var riktigt klok, och kanske att hans mamma skrev i den blå skrivboken, den gången när Emil bjöd på tabberas i Katthult. Visst undrade både Alfred och Ida om det inte var något hyss, men Emil var bestämd: ”Nej då, det är inget hyss. Det är ett sånt där påhitt som Guds änglar klappar i händerna åt. Sådeså!”
Något annat som är återkommande i Astrid Lindgrens böcker är kärlek, men inte vilken kärlek som helst. Kärleken mellan en vuxen man och ett barn. Inte har väl någon kunnat undgå den fina relationen som finns mellan Emil och drängen Alfred? Det är Alfred Emil vill bjuda när han ska ha jubileum för sina trägubbar, och det är Alfred som sitter med Emil hela natten när han råkat bli full av överjästa körsbär. Det är också Emil som räddar Alfreds liv, när ingen annan har mod att göra det. Nej, finare relation finns inte att hitta i hela Småland.
Någon som betytt mycket för Astrid Lindgren var fadern Samuel August. Emil och han hade faktiskt mycket gemensamt. Emil var nämligen Samuel Augusts favoritfigur, bland annat eftersom de båda gillade att göra affärer. Ni kommer väl ihåg hur Emil lyckas få både hästen Lukas och griseknoen? Och hur han tjänade pengar som grindpojke? De sista åren Samuel August levde brukade han fråga efter Emil, om han inte gjort några bra affärer sen sist. Några av de historier som berättas om Emil sägs Samuel August till och med ha inspirerat till.
Kanske var också tack vare Samuel August som det där starka bandet mellan hennes karaktärer växte fram. Hur hon gestaltade relationerna mellan Paradis-Oskar och Rasmus, Pippi och hennes pappa, Jonatan och Skorpan – och så Alfred och Emil. Kanske berikade kärleken mellan Astrid och Samuel August även hennes berättelser, och bidrog till den värme vi läsare så ofta känner. Den där värmen som gör att hennes berättelser kommer leva vidare. Som gör att barn fortfarande vill se ut som Emil, med blåa kläder och en träbössa under armen.
Det visade sig redan första ridlektionen att hästar inte var min grej. Inte mössor heller, för den delen. Blått hängde dock kvar och har fortsatt att vara min favoritfärg, ända tills idag. Jag kan fortfarande gå raka vägen fram till kassan i klädbutiken och fråga: ”Har ni blåa kläder?”. Och det är bara en av många saker jag har att tacka Emil i Lönneberga för.
Anmäl textfel
